Det var en rapp debatt, med många olika moment, till stor del debattledarens och uppläggets förtjänst.

Efter min presentation (ca 1.30 minuter) så fick också jag ta ställning till en fördom om vår nomineringsgrupp. “Är ni inte bara en täckmantel för konservativa krafter?” Mitt svar var att vi inte är konservativa. Konservativ är att hålla fast vi saker och ordningar bara för att de är gamla, och att man inte vill förändra. Men Frimodig kyrka är inte konservativa: Vi vill verkligen förändra kyrkan, vi vill riva ner och bygga upp på nytt, vi vill reformera kyrkan.

I ett annat moment skulle vi ställa oss till vänster, eller mitten eller höger beroende på om vi 1. Var nöjda med hur det är, 2 Vi inte vet eller bara vill justera lite i nuvarande ordning och 3. Vi vill förändra.

I samtliga fall stod jag som Frimodig kyrka på förändringssidan: Det gäller frågan om terrotorial-principen: Vi vill att man fritt skall kunna välja församlingstillhörighet. Det gällde frågan om äktenskap: Vi vill avsäga oss rätten att viga i kyrkan (dvs staten sköter civilrättslig registrering och kyrkan kan ha en vigsel som enbart innebär en välsignelse inför församlingen). Det gäller valsystemet: Vi vill avskaffa de direkte valen och inför indirekta val för alla nivåer ovanför valet till församlingarnas kyrkoråd. Och det gäller frågan om kyrkoavgiften: Vi vill ha ett golv, där alla under en viss inkomstnivå slipper betala kyrkoavgift, dvs de fattigaste skall inte behöva betala.

(S), (M) och (C) stod oftast på Status-Quo-sidan, dvs att allt är bra som det är. (S) stod där i alla frågor. (C) stod med oss för att förändra valsystemet. (M) stod med oss för att ändra på terrotorial-principen.

I ett annat moment fick (S) och (M) mötas som de stora politiska partierna (både i kyrkan och i staten). Sedan fick alla partipolitiska grupperingar som är föreningar med “i kyrkan” möta varandra t.ex FISK (Folkpartister i Sv k), .KR (Kristdemokrater i Sv k), Mp i Sv k.

Slutligen fick vi som är helt opolitiska nomineringsgrupper möta varandra: POSK (Politiskt obundna i Sv k), FK (Frimodig kyrka) och ÖKA (Öppen kyrka – en kyrka för alla). I detta avsnitt började POSK med att defniera sig som det balanserade mittenalternativet. Jag tog chansen att deklarerar att vi i så fall får beteckna oss som det radikala alternativet, och gav några exempel. Slutligen fick ÖKA, Bengt Inghammar ordet som upprört sade “Men vi är det radikala alternativet.”  Jag replikerade att Bengts grupp “gifter sig med tidsandan, och det vet vi alla att den som gifter sig med tidsandan snabbt blir änka”. Varpå Bengt blev ännu mer upprörd och sa “I så fall var Jesus också gift med tidsandan”. Men det var ju Jesus absolut inte, så där gjorde han bort sig…

Jag förde lite noteringar, och tänkte ta upp några exempel, men tyvärr har jag inte med mig dem nu. Jag är i Uppsala, och kommer i morgon att deltaga i de första spadtagen för byggandet av Sankta Maria-kyrkan, en ny kyrka i Alsike. Jag drev från 1999 och framåt, under delvis hårt motstånd, att vi skulle bygga ett nytt kyrkligt centrum i nya Alsikeområdet. Det var tungt, men slutligen köpte samfälligheten en tomt 2003 (om jag minns rätt). Sedan flyttade jag till västkusten. Och nu äntligen har det kommit så långt att det blir bygge av. Det känns roligt att få bli inbjuden till detta. Det är inte var dag som vi bygger nya kyrkor i Sverige.

Här är en länk till ett referat av domkyrkodebatten

De gör det utifrån en ytlig analys: FK är emot enkönade äktenskap. SD är emot enkönade äktenskap. Slutsats: FK och SD står nära varandra.

I själva verket  står Frimodig kyrka och Sverigedemokraterna så långt från varandra som man kan mäta. Vi har tidigare analyserat SD:s kyrkopolitiska program.  Här vill vi relatera Frimodig kyrkas position på den kyrkopolitiska skalan till Sverigedemokraternas position.

SD ser kyrkan som ett medel för staten. De vill ha tillbaka en statskyrka. FK ser kyrkan som en levande organism, en kropp, Kristi kropp, med ett egenvärde, och vill ha en kyrka helt fri från staten.

Mikael Hermansson (obs ingen släkting!) på Boråstidningen är en av mycket få (vad jag vet) som observerat detta. Han skriver att det är svårt att hitta den traditionella vänster-höger-dimensionen om m an läser Moderaternas, Socialdemokraternas och Centerns valmanifest. Läser man däremot “Frimodig kyrkas och Sverigedemokraternas manifest som utgångspunkt framträder i stället stat-kyrka-dimensionen som den allt igenom dominerande.” Vidare: ” Dessa båda utgör ytterlighetspunkterna. Övriga grupper ryms däremellan och flyttar sig längs linjen…”

De flesta nomineringsgupperna, särskilt de partipolitiska, tenderar att stå till “höger” i skalan, dvs ser kyrkan som ett medel för staten och partierna att nå sina syfte. (Med höger menar jag att de är konservativa, de vill konservera en gammal ordning, och vill inte reformera eller förändra/utveckla.)

I mina ögon är det tydligt (tillsammans med övriga analysen av SD:s kyrkopolitiska program) att  Sverigedemokraterna står betydligt närmare t.ex Socialdemokraterna, Vänstern, Centern eller Miljöpartiet än oss. Då står faktiskt .KR, POSK och ÖKA närmare oss, även om vi skiljer oss åt i väsentliga frågor. FISK och Moderaterna står någonstans mitt emellan.

Det som Maud Olofsson ser som motsättningen till folkkyrka, prästernas kyrka, uppstår när det inte finns några aktiva i församlingarna, när människor inte känner att kyrkan har något att komma med. Då slutar lekmännen att engagera sig, och kyrkan blir en verksamhet som drivs av anställda. Botemedlet är att koncentrera sig på kärnverksamheten – att göra budskapet tydligare och låta allt som sker i kyrkan ta sin utgångspunkt i Jesus.

I Laholms tidning skriver ledarskribenten också om något slags rädsla för prästernas kyrka. Kyrkoherdarna ska, enligt henne, göra det de är bäst på – predika och möta människor, och kyrkorådet, underförstått folket, bestämma resten. Men varför se kyrkorådet och kyrkoherdarna som motpoler? Med ett kyrkoråd valt av den aktiva församlingen ur den aktiva församlingen får man en kyrka som styrs av människor som brinner för kyrkan och som brinner för att nå fler människor med evangeliet – en folkkyrka. Där ett sådant kyrkoråd finns bör motsättningarna mellan präster och förtroendevalda bli små (förutsatt att prästen också brinner för evangeliet, vilket borde vara självklart).

Att låta människor som inte har någon förankring i församlingen bestämma över kyrkan och dess teologi borgar för problem av alla de slag. Det gör kyrkan till en elitkyrka där människor engagerar sig för att det finns makt och pengar där, inte för att man vill nå folket med kyrkans budskap. Rösta för en äkta folkkyrka i kyrkovalet – rösta på FRIMODIG KYRKA.

Det är avslöjande.

De lyfter fram Fädernas kyrka, den kyrkliga traditionen, kyrkans tidigare trossatser,  kulturen och moralen. De nämner bibeln och bekännelsen. De förvarar äktenskapet mellan man och kvinna.

De kritiserar kyrkans utveckling i liberal riktning.

Mycket kan låta bra när man läser en enskild mening, men trovärdigheten sjunker när man läser helheten och särskilt när man ser två tydliga tendenser.

Det första är att programmet över huvud taget inte nämner Jesus, eller ens Gud. Inte heller tron som en personligt ställningstagande tas upp. Församlingslivet eller gudstjänstlivet i egentlig mening nämns inte heller.

För Sverigedemokraterna verkar kyrkan bara vara en yttre struktur i syfte att bevara svenskarnas kulturella och historiska traditioner och livsstil.

I listan av krav får krav som handlar om kyrkan som byggnad stor plats, där kyrkans roll som kulturbärare och bevarare av vår kulturskatt lyfts fram.

Kyrkan blir ett maktmedel i syfte att vidmakthålla ett visst samhällssystem. Härvidlag ligger de nära socialdemokraternas syn på kyrkan från 1900-talet, då kyrkan sågs som ett medel att styra och kontrollera samhällsmedborgarna.

Den andra tendensen som sänker SD:s trovärdighet är den prägel som frågan om invandring och mångkultur fått sätta på  programmet.

Att i ett kyrkopolitiskt program kräva att kyrkan inte skall uppmuntra  ”fortsatt massinvandring av ekonomiska migranter till Sverige” och att anställda i kyrkan inte skall få arbeta för det  ”mångkulturalistiska samhället” (sic!) visar att de här har en negativ agenda: de vill hindra kyrkan från att spela en viss roll, snarare än att de har en positiv vision av vad kyrkan skall aktivt arbeta för. Denna negativa vinkling präglar skrivningarna om utlänningar, mångkultur, flyktingar  mm.

Man inser att för Sverigedemokraterna är kyrkan en del av det idealsamhälle som SD eftersträvar, och i det folkhemmet skall kyrkan finnas som en viktig kulturbärare, bevarare av kulturskatter och traditioner. Kyrkan blir ett instrument för att skapa en svenskhetens identitet.

Men kyrkan som Guds boning, den plats där Gud möter människan, genom sakrament och nådesförvaltning, och där människan möter Gud, i bön, tillbedjan och  lovsång, och där människan får växa i tro i gemenskap med syskon – den kyrkan har ingen större plats i Sverigedemokraternas kyrka.

Jag noterar också att SD säger att det är deras “uttalade mål att svenska kyrkan återigen skall bli en statskyrka”.  (Här låter de nästan som gamla Centerpartister!)

Jag noterar också att Svenska kyrkan kallas “Svenska Lutheranska Kyrkan”.

PS. Sverigedemokraterna är inte ensamma om att inte nämna Gud, Jesus eller personlig tro – härvidlag har de samma grundsyn som Socialdemokraterna (läs deras valmanifest här).

Det är en reaktion på Helen Törnkvists (C) debattartikel i Dagen den 5 augusti: Svenska kyrkan måste avpolitiseras.

Gunnar fastslår det som borde vara självklart: Men att i kyrkovalet med sin röst stödja ett politiskt parti, för att avskaffa politiseringen av kyrkan, är givetvis absurt.

Vidare:  Om kyrkan styrs av staten, som i sin tur styrs av partierna; eller om kyrkan och staten, var för sig, direkt styrs av de politiska partierna; är naturligtvis i praktiken samma sak.

Att Helen Törnkvist är ett exempel på politiker som i själva verket  inte är så insatt i kyrkan inser man när hon skriver om “kyrkoskatt” och skriver att om “kyrkoskatten” även fortsättningsvis skall tas in via “skattsedeln”, då “måste då även [kyrkan?] erbjuda övriga religiösa samfund att kunna ta in avgifter på samma sätt.

I själva verket betalar idag medlemmar i kyrkan en kyrkoavgift (inte kyrkoskatt) i samband med skatteuppbörden, genom Riksskatteverkets försorg. Och denna rätt att ta in kyrkoavgifter har redan idag andra samfund!

Tyvärr är detta alltför vanligt – att de politiska partierna låter icke insatta besätta förtroendeposter i kyrkan. Det gör det inte lättare att i de kyrkliga styrelserna diskutera, prioritera och besluta i kyrkliga frågor.

Som ledamot av stiftsfullmäktige i Göteborgs stift är min erfarenhet att det blir en slagsida mot ekonomiska frågor, organisationsfrågor,  formalia och annat som kyrkans struktur och ekonomi. I de allmänkyrkliga debatterna där vi skulle diskutera kyrkan inre liv, värderingar, eller mål så har det varit tunt med inlägg från de politiska företrädarna.

Detta är ytterligare en anledning att verka för att vi får in kyrkligt aktiva i de beslutande församlingarna i Svenska kyrkan.

Frimodig kyrka är ett av tre partipolitiskt obundna alternativ och har som en av sina absolut viktigaste profilfrågor just detta: bort med partipolitiken från kyrkan!

De som påstår att det är ett lika gott alternativ att rösta på något av de partianknutna nomineringsgrupperna i höstens kyrkoval är lögnare och är inte ute efter kyrkans bästa. Så länge de politiska partierna är kvar i Svenska kyrkans beslutorgan så är kyrkan bakbunden och kan inte fullt ut vara kyrka. Rösta för att Svenska kyrkan ska vara en kristen kyrka, rösta obundet!