På ledarplats i Kyrkans tidning tycker man synd om prästen Ulla Karlsson och en ung nyprästvigd man från Västerås. För att de får på skallen i sociala medier. För att de blir hårt ansatta. Kritiserade. Den ena för att hon ville avskaffa synden (lite förenklat). Den andre för att han inte trodde på Gud (ganska tydligt).

Men i en kyrka får man nog räkna med det. Att bli kritiserad. Om man hävdar något som står i strid med grundkonceptet. Paradigmet! Deras insatser skulle väl motsvara att man i det socialdemokratiska arbetarpartiet sade sig vara för många fler religiösa friskolor och extrem kapitalism. Eller ville att alla skatter skulle sänkas. Särskilt för höginkomsttagare, ja för de allra rikaste. Gissa om sådana åsikter skulle ha fått beröm? Kritik? Eller uppskattning?

Ger man sig in i leken kan man inte vara hur ömhudad som helst. Inte heller kan man vara halvdan i sitt ifrågasättande. Inte när det gäller fundamentet. Trosgrunden. Någon ordning får det vara. Även i en kyrka., Även om den råkar vara Svenska kyrkan!

Det märkliga i Hälls artikel är att hon inte nämner något alls om det förtal som komminister Markus Hagberg utsatts för av domprost Hermansson och ett antal andra präster på Gotland under de senaste veckorna. Hagberg har beskyllts för att ha kränkt kvinnor när han bevisligen absolut inte har gjort det. Kan vi inte kräva mer objektivitet av en ledare i Kyrkans tidning?

På nästa sida i KT är Anna Sophia Bonde delvis inne på detta tema i artikeln “Vänstertrafik även i kyrkan”. Svenska kyrkans ledning säger sig vilja stå för mångfald men ändå blir det oftast så enfaldigt. Läs Anna Sophias artikel här.

Det finns en bra intervju med kyrkoherde Annika Hansson i Längbro församling. Hon och hennes församling ställer inte upp på strukturutredningen stordriftstänkande. I faktarutan under artikeln står det så här:

Fakta Utredningen
Strukturutredningen Närhet och Samverkan, NOS, är en ny lokal organisation som ska träda i kraft den 1 januari 2014. Som en slags kyrklig kommunreform.

Förslaget innebär att samfälligheter omvandlas till pastorat. Församlingarna som ingår kommer inte att ha egna direktvalda kyrkoråd eller kyrkoherdar och beslutade församlingsinstruktioner. Istället tillkommer ett församlingsråd vars uppgift i princip blir att besluta om kyrkobyggnaderna. Pastoratet får en ny ”superkyrkoherde” med ett kyrkoråd varifrån det mesta i församlingens arbete styrs ifrån

Tydlig och bra faktaruta ifrån Kyrkans tidning!

Här följer delar av Dans anförande:

Byggnaderna: Inkarnationen och strukturer för förvaltandet i Svenska kyrkan

Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.Gud skapat materien: ande och materia är inte fiender. Materien har samma gudomliga ursprung som själen. En kristen kan inte vara gnostiker – gnostiker menar att själen hålls bunden av materien och måste frälsas från materien. Materia är det andligas boning i den här världen: det andliga materialiseras – se sakramenten!
Vi tror ock på Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre.Gud har blivit kött. Skapelsen är materiell, frälsningen är materiell: inte frälsning från det fysiska, utan det fysiska frälses. Himlen kommer hit. Våra kroppar är Kristi kropp och Andens tempel. Materien är viktig: den är föremål för Guds frälsningsgärning.

Två slutsatser:
Vi älskar materien. Vi fascineras av pyramider, katedraler, romanska kor och små kapell. Vi är stolta över våra kyrkliga byggnader. Vi erkänner dem som bärare av evangeliet till generationer av svenskar. Vi värnar vårt kulturarv och är beredda att ta ansvar för det. Vi hade varit fattigare, inte rikare, utan dem.
Vi dyrkar Skaparen, men inte det skapade. Gud blev kött, inte sten. Därför får stenarna stå tillbaka om de hindrar evangeliet att nå kött. Vårt uppdrag är Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission – och det bedriver vi i byggnader om det är det bästa (och det är det oftast i vårt klimat!), men vi är beredda att bli fattiga, överge, avsakralisera och ruinlägga även de vackraste kyrkobyggnaderna om de inte står i evangeliets tjänst längre. Vi gör det inte utan smärta, men utan tvekan. Materien är förgänglig, inte evig, och nöts ut, har sin tid.

Strukturutredningen citerar Västmannalagens kyrkobalk: ”Nu är kyrka börjad med grundval och lyktad upptill med huv; då skall kyrkan hava bol, som prästen kan bo på.”Sen äldsta kristna tid i vårt land har till kyrkan hört prästgård. Under 1900-talet kom församlingshemmen. Vi har sen tjänstebostadstvångets upplösning 1988 sett en prästgårdsdöd. Vi kommer att få se församlingshemsdöd. Kommer vi att få se kyrkodöd framöver?
På väg hit åkte jag buss med arkitekten Krister Wall, som anlitats för att göra ett pilotprojekt av Caroli nedlagda kyrka mitt i Malmö. Nobelstiftelsen pumpar in pengar – alltihop är kommersiellt företag. De lyder under kulturminneslagens kap 4: Varenda skruv skall godkännas. De vet inte vilka planerna är för kyrkan ännu. Det hela är fortfarande på experimentstadiet: Vad kan vi göra med en sån här byggnad? Känner jag sorg? Ja, men mer över att byggnaden inte längre behövs av Kyrkan mitt i Malmö än att det inte längre är en kyrkobyggnad. Nu får de av Gud skapade stenarna komma människor till glädje på annat sätt än som heligt hus.

Strukturutredningen föreslår som bekant stiftsförvaltning av alla kyrkobyggnader. Frimodig Kyrkas medlemma är kluvna i frågan. Centralisering bygger inte församling, samtidigt som något måste göras. Så vad gör vi?

(Fortsättning följer på Kyrkomötet i höst!)

Strövelstorps kyrka Lunds stift – bloggarens (JAE)dopkyrka

Här är programmet för dagarna:
23/1 2012
18.00 Bertil: Presentation, Upplägg, Info från Kyrkostyrelsen, Dag Sandahl , bl.a. kanske något om försöksverksamheten som ju ska sätta igång i höst, utan att vi något alls om hur ordningarna kommer att se ut.m.m.
19.00 Skuggstrukturutredning: Kyrkorättsutskottet
Håkan Sunnliden, Ann-Ida Fehn: Församling och kyrka
5 minuter ekklesiologi
30 minuter strukturer för Svenska kyrkans olika nivåer
10 minuter planerade och kompletterande motioner
Kort aftonbön, Ann-Ida Fehn

24/1
09.00 Kort morgonbön, Maja Bengtsson
Skuggstrukturutredning: Tillsyns- och Uppdragsutskottet:
Torbjörn Lindahl, Bertil Murray: Församlingsbygge
5 minuter pneumatologi
30 minuter strukturer för engagemang i Svenska kyrkan
10 minuter planerade och kompletterande motioner
Bensträckare
10.00 Skuggstrukturutredning: Kyrkolivsutskottet
Berit Simonsson, Berth Löndahl: Rötterna
5 minuter katolicitet
30 minuter strukturer för folkkyrkligheten
10 minuter planerade och kompletterande motioner
Paus
11.00 Ankomst Riga. Konferens på båten
11.30 Skuggstrukturutredning: Ekonomi och Egendomsutskottet
Dan Sarkar, Mats Lindström: Byggnaderna
5 minuter inkarnation
30 minuter strukturer för förvaltandet i Svenska kyrkan
10 minuter planerade och kompletterande motioner
Paus
1230 Lunch, Sightseeing i Riga. Träffa representanter för Lettiska kyrkan
15.00 Skuggstrukturutredning: Ekumenik- och Organisationsutskotten
Kjell Petersson, Maja Bengtsson: Att lära av andra
5 minuter ekumenik

30 minuter strukturer för lokalt inflytande i Svenska kyrkan
10 minuter planerade och kompletterande motioner
Paus
16.00 Skuggstrukturutredning: Budgetutskottet
Leif Nordlander, Lisa Svensson: Ekonomin
5 minuter om Bibelns syn på rikedom
30 minuter strukturer för mammon i Svenska kyrkans tjänst
10 minuter planerade och kompletterande motioner
Paus
19.00 Skuggstrukturutredning: Gudstjänstutskottet
Dag Sandahl och Jan-Anders Ekelund: Gudstjänsten
5 minuter om apostolicitet
30 minuter strukturer för nådemedelskristendom i Svenska kyrkan
10 minuter planerade och kompletterande motioner
Kort aftonbön, Mats Lindström
25/1
9.00 Övrigt konfererande
Kort morgonbön, Lisa Svensson. Bertil: Övrigt av vikt.

Precis som Erik läser jag inte speciellt ofta ärkebiskopens blogg. Tyvärr så blir jag inte alltid frimodigare i min tro när jag läser ärkebiskopen. Det hjälper inte att ärkebiskopen i sin nyårspredikan upprepar “Men frimodighet gör gott!”, som ett mantra, när han pulveriserar Bibelns trovärdighet på ett fullständigt onödigt sätt.

Jag instämmer i det som Erik J Andersson skriver under rubriken Raljans och arrogans i predikstolen:

Det var någon häromdagen som sa att ärkebiskop Wejryd är en väldigt trevlig man. Jag kan inte säga emot. Under mitt enda möte med honom var han mycket trevlig. Vi möttes i ett trapphus under cirka tjugo sekunder i somras. Han på väg tillbaka till jobbet efter lunch, och jag på väg ut att äta.

I övrigt har jag inte läst eller lyssnat så mycket till biskop Wejryd. I kyrkomötet i höstas – jag såg en del på websändningarna därifrån – bad han ombuden vara snälla mot personalen på kyrkokansliet så att de inte fick för mycket att göra. Och så har jag läst en del av ärkebiskopens märkliga brevväxling med ledningen i Mekane Yesuskyrkan. För övrigt skumläser jag Wejryds blogg; den berör mig sällan, upprör mig sällan. Kanske beror det på att jag är avtrubbat, eller på att Wejryd mest är trevlig.

Men på väg från tunnelbanan igår funderade jag på varför ett inlägg nyligen på Wejryds blogg gjorde mig så ledsen. Den andre januari lade Wejryd ut en nyårspredikan. Den berörde mig. Inte så jag blev arg eller upprörd. Utan just ledsen.

I sin predikan avfärdar Wejryd den bibelläsare, den kristne, som vill tro både på Bibelns ord och Bibelns (övergripande) budskap. Och han avfärdar på ett raljerande och arrogant sätt.

Jag tror på jungfrufödelsen, på Herodes maktfullkomlighet, på flykten till Egypten och att den annonserades för Josef, av en ängel, i en dröm. Jag tror att både julens händelser och budskap är viktiga, och litar på Bibelns beskrivningar av vad som hände.

Men den som tror på det sättet jämför Wejryd med de diktatoriska regimerna i Iran och Nordkorea. Det är inte ok. Varken i predikstolen eller på bloggen.

Och när Wejryd får det att låta som om tilltron till Lukas skildring av händelserna kring Jesus födelse står i motsatsförhållande till att tro ”att Guds allvar, nåd och kärlek är på riktigt” då undrar jag vilka människor han tänker på. Jag tänker på alla underbara kristna syskon jag mött som tror på Guds Ord och med sina liv vittnar om att Ordet format och förändrat deras liv.

Är det dem och deras tro Wejryd raljerar över?

Det är nog det som gör mig ledsen.

Läs också intervjun med Markus Hagberg. Domprosten och biskopskandidaten Mats Hermansson agerande framstår som alltmer bisarrt.

Läs reportaget om Broby församling i tidningen Norra Skåne.

Sug ett tag på kontraktsprosten Anders O Johanssons avslutning: – Det finns alltid negativa saker att prata om. Men jag har jobbat som präst i 32 år och jag kan säga att det inte någon gång tidigare har varit så roligt som nu.

Följande står bl.a. att läsa i Frimodig kyrkas valplattform. Kul när våra förtroendevalda praktisera det på hemmaplan så det inte bara blir tomma ord.

Församlingen – trons hem
Frimodig kyrka vill att det avspeglas i alla beslut att församlingen är basen i Svenska kyrkan. En huvuduppgift blir därför att bygga levande församlingar där människor kan komma till tro på Jesus och växa som kristna. Församlingarna skall ta människors andliga sökande på djupaste allvar och visa dem på den kristna tron. Detta är en förutsättning för att kunna fylla de tomma kyrkorna igen. Församlingarna måste få präglas mycket mer av andligt liv och mindre av byråkratiskt krångel. Församlingen är också viktig för att skapa gemenskap människor mellan. Detta sker alltifrån den stora gemenskapen i gudstjänsten till den lilla gemenskapen i smågrupper. En ökad delaktighet, med stora inslag av ideellt arbete, ökar också gemenskapen i församlingarna. Lösningen på problemet med övertaliga kyrkor är inte i första hand utförsäljning, utan att se till att de fylls av liv och gudstjänst. Frimodig kyrka önskar se en frimodig tro i Svenska kyrkan, så att tomma kyrkor kan fyllas på nytt!

Diakoni – trons händer
Diakonin syftar till att stötta de svagaste i samhället och hävda människors lika och okränkbara värde. Ekonomiska neddragningar med utslagning, arbetslöshet, hög sjukfrånvaro och splittrade familjer som följd har lett till stegrade behov av mänsklig omsorg. Marknadskrafternas fokusering på konsumtion och personlig framgång har fått många att känna sig misslyckade och utanför. Frimodig kyrka vill därför arbeta för att stärka det diakonala arbetet och öka den diakonala medvetenheten i Svenska kyrkan. Invandrarfientligheten breder ut sig i Sverige. Vi är som kristna skyldiga att hjälpa och stötta invandrare och flyktingar. Frimodig kyrka stöder Svenska kyrkans ledning, då den aktivt och kraftfullt tar avstånd ifrån invandrarfientliga krafter i samhället……………………………….

Följande citat sammanfattar väldigt väldigt väl varför strukturutredningens stordriftstänkande är så fel: “Församlingar byggs underifrån utifrån gemenskapen kring Ordet och sakramenten. Nära altaret. Så har det varit sedan urkyrkans dagar. I de nya storkommunala pastoraten byggs kyrkan uppifrån.”

1.
Det är en ros utsprungen
av Davids rot och stam,
av fäderna besjungen,
en ros i Juda land,
en blomma skär och blid,
mitt i den kalla vinter,
i midnatts mörka tid.

2.
Om denna ros allena
ljöd förr Jesajas ord,
att född av jungfrun rena
han frälsa ska vår jord.
Av Herrens nåd och makt
oss detta under skedde
som oss profeten sagt.

3.
Den späda rosen fina
som doftar salighet
i mörkret skall den skina,
besegra dunkelhet.
Sann Gud och mänska sann,
oss arma mänskor frälsa
från synd och död han kan.

4.
O Jesus, dem som klagar
i denna jämmerns dal
nu med din hjälp ledsaga
till himlens högtidssal.
Ja, i din Faders hus
låt oss dig evigt lova
i salighet och ljus.

Här följer hela artikeln.

När kyrkan inte blir som tänkt
När den nya kyrkoordningen tillkom skapades inga spärrar mot risken att falla i rövarhänder. Det skriver Biörn Fjärstedt. Ett av hoten gäller regelverket för vad en församling är.

Kolumnisten “Charlemagne” i den engelskutgivna “The Economist” skrev nyligen om krisen för euron: “Europeiska tjänstemän erkänner nu att det var bort i tok att skapa euron utan att förbereda för tänkbara missöden. Och det vore bäst, nu när euron hotas, att planera vad som ska göras om den faller. Men ansvariga säger att de varnat så många gånger att de inte orkar tänka på saken mer”.

Många stora projekt lever på önsketänkanden. Men “Murphy’s law”, som realister noggrant begrundar, säger att “if things can go wrong they certainly will do so”. Om saker och ting kan gå fel, kommer de att göra det. Svenska kyrkan och flera frikyrkor arbetar med omstruktureringar. Före jul ska Svenska kyrkans församlingar och stiftstyrelser ta ställning till förslagen i en strukturutredning. Kostymen måste anpassas till verkligheten och verkligheten är att den stolta och länge välmående folkkyrkan nu magrar rejält. De olika frikyrkornas planer på samgående har som bakgrund en likartad nedgångstrend. Svensk kristenhet i dess etablerade former är i kris. Tron lever nog, fast på annat sätt.

När Svenska kyrkan skulle åtskiljas från staten, var förhoppningarna stora om ny kraft och tydlig självständighet. En kyrkoordning skapades efter ungefär samma mönster som euron: med lite god vilja ska det nog gå bra. Några spärrar mot risken att falla i rövarhänder togs inte med. Nu sitter kyrkan med en äktenskapsuppfattning, som inte är hennes egen. Eftersom Svenska kyrkan, åtskillnaden från staten till trots, är reglerad i lag, får frikyrkorna hänga med av bara farten. I flera fall är vigselrätten och statsbidragen det sammanhållande kittet.

Nu i adventstider förnedras Svenska kyrkan om och om igen av Skolverket och andra aktörer, som sätter upp regler för vad som får förekomma och sägas i ett kyrkorum vid avslutningar och samlingar. Samma politiska partier sitter i majoritet i riksdagen och kommunledningar som i kyrkomöte, kyrkostyrelse och stiftsfullmäktige. De senare jamsar med, även när de egentligen vill något annat. Det kan förefalla att ta i, men nog är parallellen till 1900-talets totalitära statssystems sakta strypning tydlig. Medvetna påtryckargrupper tar sig stort utrymme.

Strukturutredningen i Svenska kyrkan håller fast vid en princip att det partipolitiska systemet ska ha makten, när det bestäms om pengarna. “If things can go wrong ?” Berör det frikyrkorna? Erfarenheten visar att de lever med Svenska kyrkans ordningar som ett paraply. Av det som framgått förefaller också de nya frikyrkobildningarna bygga på goda förhoppningar utan genomtänkta spärrar mot möjliga urspårningar.

Det tydligaste hotet gäller regelverket för vad en församling är. Församlingen vidgas till en storhet, som inte i någon rimlig mening kan just församlas, bara administreras. Om det är något frikyrkorna kunde bidra med, är det vad en församling i biblisk och traditionell kristen mening kunde sägas vara. Alla förstår att kyrkornas kris inte är mönstret för administration utan hur evangeliet ska kunna behålla sitt fäste i svensk kultur och folkmedvetenhet. Där finns gemensam sak att göra för alla goda krafter: att hålla fast vid den kristna föreställningen att församlingen är de som kan församlas, komma samman, det bibliska “epi to auto”, för att på Herrens dag höra evangeliet läsas och utläggas och att fira evkaristin, brödets och vinets måltid.

Biörn Fjärstedt, biskop emeritus

Är det inte så att hela utredningen är en enda stor spretig kompromiss? Alla har fått i genom sina kardinalfrågor. Moderaterna tror sig ha fått försäkringar om att utredningens förslag kan trygga ekonomin. Sossarna vet att de kan behålla sitt inflytande över kyrkan, trots att allt färre vill engagera sig, genom att makten koncentreras till allt färre människor i de stora pastoraten. Maktkoncentrationen innebär naturligtvis också att “kyrkopolitiskt” ej korrekta åsikter kan kväsas effektivt. Centern får på pappret behålla församlingsnamnen och deras kamp för att tunna ut församlingsbegreppet har gett resultat. Folkpartisterna tror sig ha kommit en bit på vägen i deras mycket lovvärda arbete för fri församlingstillhörighet, genom att man inte behöver bo i församlingen, för att kunna väljas in i församlingsrådet. Vad kd och posk fått ut av utredningen det vet jag inte riktigt. Men jag känner till ett flertal mycket bekymrade gräsrötter ifrån dessa grupper.

Vad kan man mer läsa i dagens nummer i Kyrkans tidning? Jo, Anna Sophia Bonde gör debut som extern skribent. I detta nummer har hon till uppgift att kommentera dagens ledare som handlar om prästen Ulla Karlsson. Ni vet hon som så tragiskt förnekat hela försoningsläran i den kristna tron. Ulla Karlsson har gjort det enda riktiga och lämnat sin tjänst. KT:s ledare tycker dock att Svenska kyrkans forskningsenhet skulle ha stått upp bättre för Karlsson.
Anna Sophias kommentar är väl värd att läsa. Ni finner den här under rubriken ”Biskoparna borde sitta i krismöte” efter ledaren.

Anna Sophias bidrag kan också läsas här.

…Å ANDRA SIDAN

Biskoparna borde sitta i krismöte

Fallet Ulla Karlsson har många intressanta dimensioner – om man bortser från det tragiska i att en enskild präst låter påskina att hon vill diskutera principiella teologiska ställningstaganden i media, när hon egentligen hade behövt gå med sina tvivel till en god själavårdare.

Forskningsenheten i all ära men de som verkligen borde sitta i krismöte är ju biskoparna. Är inte Ulla Karlsson en möjlig effekt av de senaste decenniernas mjukisteologi som alltid menar att det är finare att kunna ställa frågor än att komma med svar? Och där allt ska välkomnas, även rena dumheter (som till exempel Lena Einhorns teori att Jesus och Paulus var en och samma person), för sådant sägs bidra till en demokratisering av samtalet, vilket verkar vara det bästa betyg som liberalteologin kan dela ut, alla kategorier.

Medan man i de flesta stift agerar bullterrier så fort det kommer en prästkandidat som verkar lite konservativ så är det betydligt mer laissez-faire för de liberala. Det mesta går an. Tvivel verkar alltid hälsosammare än tvärsäkerhet; det sägs vara ett tecken på mognad.
Men nu börjar vi skörda frukterna av den sortens önsketänkande. Och det innebär att det finns alldeles för många präster som använder predikstolen för att diskutera just sina egna tvivel – snarare än förmedla sin glädje över evangeliet och över det som Jesus gjort i deras liv. När vi inte håller oss till vår affärsidé (för den som undrar: förkunna evangelium) förlorar vi omedelbart i relevans. Tarotkort, spa-behandlingar och yoga verkar då minst lika meningsfullt som att sitta i kyrkbänken och lyssna till ännu en präst som förkunnar sin förlorade tro.

Anna Sophia Bonde