Bertil Werkström som själv var med och undertecknade Borgå-överenskommelsen var mycket bekymrad på sin ålders höst över den ekumeniska isolering Svenska kyrkan försatt sig i. Förra sommaren intervjuades han tillsammans med sin efterträdare Gunnar Weman i Dagen.

Signum skriver uppskattande och informativt.

Ärkebiskop Werkström var uppskattad ifrån många håll inom Svenska kyrkan, precis som en ärkebiskop skall vara. Carl-Erik Sahlberg uttrycker följande i Dagen:

- Han är min favoritbiskop. Det jag uppskattade hos honom var framförallt hans fasthet i tron och hans omsorg om den enskilde, säger Carl-Erik Sahlberg som har tagit intryck av att Bertil Werkström lyft fram själavårdens betydelse i kyrkan.

- Men även hans betydelse för evangelisationens har varit viktiga. Han såg Sverige som ett postkristet land som behövde återevangeliseras, säger han.

Dag Sandahl skriver följande på sin blogg:

Ärkebiskop Bertil Werkström
Att gamla ärkebiskopar dör, visste jag väl. Att Bertil tacklat av, hörde jag. Och ändå blev jag moloken när jag i dag på morgonen såg att han dött i lördags kväll. Han var en av Sveriges bästa ärkebiskopar undr 1900-talet. Han var det, därför att han alls inte traktat efter att bli ärkebiskop – men efter Sundby blev det naturligen han. Det hade Erik Petrén sett före många andra.

Till Bertils för allmänheten okända kvaliteter hörde en viss sjävironisk distans parad med en majeutisk förmåga att locka fram det som var bra med ett uppslag i styrelsearbetet och aksnek till och med det sm var bra hos en person. Han styrdes inte av de vanliga kyrkopolitiskt betingade ryggmärgsreflexerna. När han uppfattade att något var rakt bort i tog, blev han orubblig. Han tog på sig ett stort ansvar och tyngdes ibland av det – men det hör ärkebiskopssysslan till. Hans närmaste medarbetare gjorde en gång upp med ärkebiskopinnan Brita att Bertil skulle föras till bilmässan för att få göra något annat. Det blev en lyckad dag. Bertil var bilintresserd. “Svenskarna kan inte bygga bilar”, sa han dock. “Det får Svea rikes ärkebikop inte säga!” genmälde jag – men där var Bertil sålunda orubblig. Att Bertil också engagerat kunde följa det drama som utvecklades i veritabla slapstick-filmer, visste få. Nakna pistolen, till exempel.

Nu är Bertil borta. Jag minns honom och översköljs av vemod. Vi var oense i en del, ense i det mesta. Ingen kan säga något om hans ämbetsuppfattning, anförtroedde jag honom en gång. För han hade faktiskt just en sådan ämbetssyn. Han dagtingade inte. “Du tänker ju i grunden just så fel och ä konsekvent i den synen”, sa jag honom. Han log. Han log inte alltid när han såg vad som sker i Svenska kyrkan. Jag skrev för rätt många år sedan ett brev och resonerade. Han ringde tillbaka. Han var försiktig med sin kritik mot efterträdare (som man ska vara) men kritiken fanns där – dock inte på pränt. Bertil visste hur slipstenen skulle dras. Jag skrattade åt hans försiktighet. Mycket sörjde han det ekumeniska sammanbrottet – Svenska kyrkan isoleras ekumeniskt – men det ska vi inte låtsas om. Bertil byggde något annat.

Må han vila i frid. R I P. Jag tyckte mycket om honom. Jag hoppas att han förstod det.

.

SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson skriver följande:

Samvetsfrihet – I have the right to my opinion!

Sverige är känt för sin samförståndsanda. Vi söker kompromisserna, den minsta gemensamma nämnaren, smörjmedlet som gör att friktionen inte märks … Som nattfjärilar flockas runt en lampa, tenderar vi att gravitera i riktning mot majoritetens uppfattning. På många sätt har detta förhållningssätt tjänat oss väl och skapat ett land med förhållandevis få konflikter och oroshärdar.

Baksidan är att det också skapat ett stort mått av underdånighet gentemot makten och majoriteten. Som folk har vi en lång historia av underordning: vi har underordnat oss kungen, statskyrkan, det statsbärande partiet … Vi saknar i hög grad den attityd som t ex amerikaner tar för självklar: I have the right to my opinion. Jag har rätt till min egen åsikt.

Inte minst gäller detta synen på religion. Från Uppsala mötes beslut 1593 och under 400 år framåt hade vi statskyrka; alla svenska medborgare måste tillhöra Svenska Kyrkan. Mellan 1726 och 1858 gällde dessutom konventikelplakatet som förbjöd alla enskilda religiösa sammankomster utanför statskyrkans kontroll. Det är först från 1 januari 1952 som full religionsfrihet råder i Sverige. Då först kunde svenska medborgare gå ur Svenska kyrkan utan att gå med i något nytt samfund!

Idag är statskyrkan som väl är avskaffad, enhetskulturen på många områden uppbruten och Sverige ett allt mer pluralistiskt samhälle. Men samtidigt finns det starka tendenser att på livsåskådningens område införa en ny enhetskultur, en ny statsreligion: istället för evangelisk-luthersk tro en sekulär livsåskådning som alla förväntas underordna sig.

Jag har ofta mött journalisters förvåning över att jag som kristen har … kristna övertygelser. Det allmänna antagandet är att om någon är kristen så är man det utifrån sekulära förutsättningar och man behåller bara de delar av kristen tro som går att inordna i ett sådant perspektiv.

Detta är bakgrunden till Manifest för samvetsfrihet som vi publicerar idag.

Manifestet presenterar den kristna trons utgångspunkt – tron på en levande treenig Gud – och ringar in tre konkreta områden som är av stor betydelse för vår kulturs framtid.

Det första området gäller människovärdet. Kristen tro hävdar att alla människor har ett inneboende värde, eftersom vi är skapade till Guds avbild. Manifestet utmanar kristna att tillämpa denna höga syn på människan genom att hängivet hjälpa den svage, sjuke och behövande och konsekvent betrakta varje människa som viktig, från befruktningen till den naturliga döden.

Det andra området gäller äktenskapet. En ny lagstiftning förändrar inte vår övertygelse om äktenskapet som ett livslångt förbund mellan en man och en kvinna. I ett pluralistiskt samhälle, med olika uppfattningar i många frågor, är denna klassiska äktenskapssyn en fortsatt legitim uppfattning som måste respekteras.

Normkritik är sedan några år ett modeord och ett viktigt inslag i undervisningen i skolan. Problemet är att det ofta enbart innebär kritik av vissa traditionella normer, istället för en brett upplagd diskussion om normer och värderingar. I dagsläget är det faktiskt kristen tro som är det mest normkritiska perspektivet när det gäller synen på sexualitet.

Det tredje området gäller samvets- och religionsfriheten. Vi avvisar tanken på ett sekulärt samhälle; Sverige är ett pluralistiskt samhälle med olika livsåskådningar och religioner som tillsammans måste få finnas i det offentliga. Både individer och sammanhang måste garanteras rätten till full samvets- och religionsfrihet. En sekulär stat ska inte ta ställning i eller påtvinga åsikter och uppfattningar på områden där religionsfriheten ger medborgarna ansvaret.

Kristna ledare från hela bredden av kristna traditioner står bakom manifestet. Nu kan du tillsammans med dem stå upp för människovärdet, äktenskapet och samvets- och religionsfriheten genom att skriva under manifestet!

På www.samvetsfrihet.se kan du skriva under manifestet, skriva ut det och sprida det till andra, läsa blogginlägg och följa diskussionen om manifestet.

Vi kan alltså

Som jag skrivit tidigare så anser jag absolut inte att vi skall lämna Svenska kyrkan för en ny kyrka. Vi har ansvar för att vi inte tar irreversibla beslut som splittrar kyrkan.
Torbjörn Lindahl har tidigare på sin blogg argumenterat för att vi skall stanna kvar inom Svenska kyrkan. Det finns många argument varför vi skall vara kvar. Torbjörn ger tre argument:

Min åsikt om att gå ur svenska kyrkan är att man inte bör göra det.

1. att lämna kyrkan för att man inte vill vara beblandad med dess fömenta ogudaktighet är, menar jag, ett lagiskt sinne. Det innebär att man anammar (eller återvänder till) en väckt människas lagiska sinne vilket innebär att man ser det onda främst hos andra och i andra sammanhang. Kampen mot ondskan innebär då inte att man bekämpar synden i sitt eget liv utan att man undviker de människor och de sammanhang som man menar är “av världen”: vanlig världslig gemenskap med grannar och vänner, personalfester, “världsliga nöjen”, i extrema fall även egna familjemedlemmar och t o m make/maka som inte bekänner tron. Jag menar att den mogna, pånyttfödda tron huvudsakligen inriktar sig på att undvika och döda den synd som bor i ens egna lemmar (för att citera aposteln).

2. att lämna kyrkan innebär att man förlorar sin möjlighet att påverka genom kyrkovalen. Just nu kanske vi tycker att det inte gör så stor skillnad. Men det finns alternativ till den politiska makten i kyrkan. Det alternativet bör stödjas.**** Den politiska dominansen över kyrkan kommer inte att förbli.

3. att lämna kyrkan innebär att de ekonomiska konsekvenserna drabbar den lokala församlingen trots att det oftast är händelser på kyrkans riksnivå (kyrkomötesbeslut) som provocerar till utträde. Utträdesprotesten blir alltså oftast en spark åt helt fel håll.

Missionsprovinsen och delar av den laestadianska rörelsen för nu samtal om samarbete. Mpr:s nye biskop Roland Gustafsson uttalar sig här, kanske för många på ett överraskande sätt, om den så kallade nya ekumeniken och ekumenik i största allmänhet. Detta sades när de olika små lutherska frikyrkorna i Norden samlades för samtal.

Detta citat lämpar sig väl på en långfredag: Just “kärleken” och “Gud är kärleken” har odlats i den luddiga teologins sammanhang i en slags naivitet och omedvetenhet om bråddjupen i det som möter oss i Guds kärlek. Om det påminner inte minst påsktiden med läsningar om “Herrens lidande tjänare” hos profeten Jesaja och våra fastepsalmer: “Den kärlek du till världen bar, ett evigt kors dig gav. Din kärleks smärta …”

För min egen del håller Axel B Svenssons argument fortfarande. Jag är satt i Svenska kyrkan, där jag är döpt och konfirmerad (även om det var på läger i en inomkyrklig rörelse!). Jag har tagit aktiv del i Svenska kyrkans gudstjänst- och församlingsliv under nästan hela mitt liv. Min kallelse finns i Svenska kyrkan – här stannar jag, även om jag kan vara mycket pessimistisk om Svenska kyrkans framtid i vissa mörka stunder. Jag är öppen för att man kan tänka olika kring dessa svåra frågor.

Gardell enda boktipset
När jag går in på Svenska kyrkans hemsida kan jag via rubriken ”Om tro och liv” leta mig fram till ”En vuxen väg till tro”. Där finns rubriken ”Lästips”. Gott så. Svenska kyrkan har fått upp ögonen för den vuxna människans sökande, tänker jag.

Nyfiket går jag vidare för att se vilka böcker man föreslår. Två boktitlar finner jag, varken mer eller mindre: Om Gud och Om Jesus, båda med samma författare, Jonas Gardell. Dessa är de enda böcker man vill tipsa om till den som längtar, söker och vill lära känna kristen tro.
Är det någon mer än jag som blir upprörd? Känner de ansvariga inte till något vatten som släcker törsten bättre?

Bertil Murray
Frimodig kyrka