Är det inte så att hela utredningen är en enda stor spretig kompromiss? Alla har fått i genom sina kardinalfrågor. Moderaterna tror sig ha fått försäkringar om att utredningens förslag kan trygga ekonomin. Sossarna vet att de kan behålla sitt inflytande över kyrkan, trots att allt färre vill engagera sig, genom att makten koncentreras till allt färre människor i de stora pastoraten. Maktkoncentrationen innebär naturligtvis också att “kyrkopolitiskt” ej korrekta åsikter kan kväsas effektivt. Centern får på pappret behålla församlingsnamnen och deras kamp för att tunna ut församlingsbegreppet har gett resultat. Folkpartisterna tror sig ha kommit en bit på vägen i deras mycket lovvärda arbete för fri församlingstillhörighet, genom att man inte behöver bo i församlingen, för att kunna väljas in i församlingsrådet. Vad kd och posk fått ut av utredningen det vet jag inte riktigt. Men jag känner till ett flertal mycket bekymrade gräsrötter ifrån dessa grupper.

Vad kan man mer läsa i dagens nummer i Kyrkans tidning? Jo, Anna Sophia Bonde gör debut som extern skribent. I detta nummer har hon till uppgift att kommentera dagens ledare som handlar om prästen Ulla Karlsson. Ni vet hon som så tragiskt förnekat hela försoningsläran i den kristna tron. Ulla Karlsson har gjort det enda riktiga och lämnat sin tjänst. KT:s ledare tycker dock att Svenska kyrkans forskningsenhet skulle ha stått upp bättre för Karlsson.
Anna Sophias kommentar är väl värd att läsa. Ni finner den här under rubriken ”Biskoparna borde sitta i krismöte” efter ledaren.

Anna Sophias bidrag kan också läsas här.

…Å ANDRA SIDAN

Biskoparna borde sitta i krismöte

Fallet Ulla Karlsson har många intressanta dimensioner – om man bortser från det tragiska i att en enskild präst låter påskina att hon vill diskutera principiella teologiska ställningstaganden i media, när hon egentligen hade behövt gå med sina tvivel till en god själavårdare.

Forskningsenheten i all ära men de som verkligen borde sitta i krismöte är ju biskoparna. Är inte Ulla Karlsson en möjlig effekt av de senaste decenniernas mjukisteologi som alltid menar att det är finare att kunna ställa frågor än att komma med svar? Och där allt ska välkomnas, även rena dumheter (som till exempel Lena Einhorns teori att Jesus och Paulus var en och samma person), för sådant sägs bidra till en demokratisering av samtalet, vilket verkar vara det bästa betyg som liberalteologin kan dela ut, alla kategorier.

Medan man i de flesta stift agerar bullterrier så fort det kommer en prästkandidat som verkar lite konservativ så är det betydligt mer laissez-faire för de liberala. Det mesta går an. Tvivel verkar alltid hälsosammare än tvärsäkerhet; det sägs vara ett tecken på mognad.
Men nu börjar vi skörda frukterna av den sortens önsketänkande. Och det innebär att det finns alldeles för många präster som använder predikstolen för att diskutera just sina egna tvivel – snarare än förmedla sin glädje över evangeliet och över det som Jesus gjort i deras liv. När vi inte håller oss till vår affärsidé (för den som undrar: förkunna evangelium) förlorar vi omedelbart i relevans. Tarotkort, spa-behandlingar och yoga verkar då minst lika meningsfullt som att sitta i kyrkbänken och lyssna till ännu en präst som förkunnar sin förlorade tro.

Anna Sophia Bonde

Kyrkans Tidnings tidigare chefsredaktör Lars B Stenström skriver många kloka inlägg på sin blogg Stillsam. Han har kommenterat strukturutredningen och den debatt som förekommit i SPT mellan Kjell Petersson och POSK:s representant i utredningen Hans-Olof Andrén. Inlägget kan läsas här.

Här kan du också läsa hela Stenströms inlägg:

I den kyrkliga tidningen SPT 17/2011 (Svensk Pastoraltidskrift – Kyrkligt forum) läser jag om förslagen att förvandla Svenska kyrkans organisation i grunden. Strukturutredningens betänkande kommenteras av POSK:s (Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan) ledande företrädare och ordförande, Hans-Olof Andrén. Han satt i utredningen och har gedigen kunskap om vad som ligger bakom förslagen.

Han kommenterar utredningens arbete med att undersöka varför församlingar lagts samman. Det vanligaste skälet, skriver Andrén, är svårigheter att utföra den grundläggande uppgiften, framför allt att fira gudstjänst. Därtill kommer brist på förtroendevalda och bristande resurser personellt och ekonomiskt.

Men, skriver han, i andra fall handlar det om andra saker. Där har stora och mycket stora församlingar gått samman. ”Den nya jätteförsamlingen har säkert blivit ekonomiskt och administrativt rationell, men ´församling´ i något slags teologisk och sociologisk mening – grundad i ett gudstjänstliv och en församlingsgemenskap – är det naturligtvis inte fråga om”. Klokt och rätt.

Här skulle jag vilja säga något som kunde få Hans-Olof Andrén att tänka om vad gäller förslagen som sedan följer. Men det blir säkert svårt med tanke på att han bundit upp sig och står bakom förslagen. Men jag som inte varit med reagerar starkt: om man tänkt så rätt, varför blir det så fel?

Strukturutredningen vill erbjuda en ny syn på pastoratet. Men vad gäller de gamla samfälligheterna blir pastoratet en ny samfällighet med obegränsad makt över pengar och innehåll! Det finns inget som tvingar den nya ledningen att i framtiden delegera beslut till församlingsnivå. Om målet är att man ska dela på de många uppgifterna borde väl den enklaste modellen ha varit att upplösa samfälligheterna och låta församlingarna behålla makten över sina egna resurser och frågor. Gemensamt kunde man ha fått bilda eller ingå i en förvaltning eller ett bolag där man kunde hantera fastighetsfrågor, personalexperter och flera andra uppgifter som enskilda församlingar inte har egna resurser att hantera. Församlingens grundläggande uppgift klarar de normalt.

Nu tar man ifrån församlingen församlingsinstruktionen. Och församlingsrådet som är en bleksiktig kopia av de gamla direktvalda kyrkoråden utses av fullmäktige och banden till lokalgemenskapen behöver inte längre finnas kvar. Församlingen får ingen egen kyrkoherde och därmed finns inte längre kyrkoherdens ledaransvar kvar i någon kvalificerad mening. I Örebro skulle 7 församlingar dela på en herde. Nya chefer kan lika gärna bli andra kyrkliga befattningshavare som inte är löftesbundna till kyrkans tro, lära och bekännelse.

De gamla kyrkonämnderna blir nu det nya enda kyrkorådet och får all exekutiv makt under kyrkofullmäktige. För att värna församlingarna gör man dem maktlösa! Lös den ekvationen den som kan. Utredningen följer de kommunala mönstren med allt större enheter under en chef och en politisk ledning!

Hans-Olof Andrén kallar detta ”ett viktigt teologiskt ställningstagande: verkligheten hänger ihop, både andligt och materiellt är redskap i evangeliets tjänst”. Men den idén kullkastar inte vår lutherska tradition av självstyrande lokala församlingar inställda i kyrkans episkopala struktur. Tvärt om talar den för ett bibehållande av lokala kyrkoråd och styr en församling. Skickar man makten uppåt i systemet kommer lokalförsamlingen att tappa förmågan att förena andligt och materiellt. De löper risken att bli underordnade andliga föreningar som ska vidmakthålla gudstjänstlivet. De förfogar inte längre över sina materiella resurser.

Om våra förslag blir verklighet kan alltså pastoratets kyrkoråd självt styra en gemensam pastoral verksamhet – en diakonicentral t ex, skriver Hans-Olof Andrén. Var ska resurserna till den diakonicentralen tas, kan man undra. Finns det någon som tror att det inte kan urholka församlingsdiakonin eller någon annan lokal verksamhet, den som finns på armlängds avstånd?

Samfälligheterna har varit en undermålig lösning på problem som församlingarna har försökt lösa. Därför blir det extra ledsamt att utredningen bygger sitt lösningsförslag kring samfälligheterna som hade behövt upphöra. Förslaget om de nya pastoraten betyder att man i praktiken gör en församling av många eftersom det nu bara ska finnas en kyrkoherde. Man inför en superkyrkoherde som blir ett slags minibiskop. Personen får mycket att bestyra ihop med ett litet begränsat folkvalda. Antalet förtroendevalda med något inflytande att tala om, dvs där andligt och materiellt hålls samman, blir försvinnande få. Allt färre får allt mer att bestämma över allt större delar av Svenska kyrkan!

Av de ovan redovisade skälen finner jag Strukturutredningens förslag omöjliga. De strider mot vår traditionsenliga modell med dubbel ansvarslinje eftersom så många nuvarande kyrkoherdar avpolletteras. Det lokala självstyret i den episkopala strukturen hackas sönder genom dessa nya superherdar och det begränsade antalet förtroendevalda. Församlingarna töms på uppgifter och förandligas eftersom de kommer att sakna sina egna resurser.

De gamla kontrakten havererar och vår traditionella modell för tillsyn kullkastas. Man centraliserar istället för att låta besluten fattas på lägsta möjliga nivå och låter subsidiaritetsprincipen upphöra att vara en ledstjärna. Kyrkoherden och kyrkorådet kan med några enkla penndrag flytta på människor från profilerade församlingar och verksamheter som de vill ändra på eller motverka. Jag saknar numera tilltro till att de som får mycket makt i kyrkan kommer att ha vilja, mod eller lust att värna mångfald och låta olika traditioner och spiritualiteter göra sig gällande. Hur kan det komma sig? Jag läser och lyssnar. (Ett exempel. Engagerad och aktiv ekumenik står lågt i kurs och kontakter med de stora kristna traditionerna i världen blir alltmera misstänkt. Såvida det inte sker på kyrkoledarnivå där man mu,era också negligerar våra överenskommelser om att tala med varandra innan större förändringar genomförs. Så gick det med den stolta lutherska brokyrkan och hennes evangeliska katolicitet!)

Varför har man så bråttom, har jag frågat på denna blogg flera gånger. Det finns enligt utredningen inte tid att göra denna totalomgörning till en valfråga. Det lär inte bli möjligt för de församlingar som inte vill följa med in i det nya att hinna bilda egna pastorat genom samgående eller församlingsdelning. Ingen tid har räknats in för att fördela nuvarande samfälligheters tillgångar på församlingar som går med och dem som stannar utanför. Min misstanke, det ska jag erkänna helt öppet, är att man inte kommer att tillåta några sådana avhopp. För då blir det kaos och komplicerat. Jag saknar alltså Hans-Olof Andrén tillförsikt om att detta ska bli bra. Den tilliten till delar av de politiska hiearkierna och till den kyrkliga maktapparaten har efter hand krackelerat och vittrat sönder.

Strukturutredningen sänder all makt till de nya samfälligheterna, pastoraten. Det är inte att värna församlingarna.

Det som bekymrar mest i den enhälliga utredningen är de jättepastorat som kommer att skapas med en kyrkoherde. Förvisso kommer det att finnas många församlingar inom pastoratet men dessa församlingar skall ledas av ett församlingsråd på fyra personer som är utsett, inte av medlemmarna i församlingen, utan av kyrkofullmäktige i pastoratet. Mångfalden av olika traditioner och kulturer mellan församlingarna riskerar att suddas ut på detta viset. Personer med de korrekta kyrkopolitiska åsikterna kan placeras ut av pastoratets kyrkofullmäktige i församlingarna. Kravet på att fira gudstjänst varje söndag och helgdag för att få kalla sig för församling försvinner också. Det minsta jag tycker att man borde kunna kräva är att församlingarna själva får välja sina församlingsråd genom exempelvis en kyrkostämma.

Men vad står det då i Fokus? Läs artikeln! Här kommer några citat ifrån denna helt profana tidning:

Svenska kyrkan som vi känner den kommer att dö.
Den kristna tron handlar om att det i döden föds liv. Påsken är berättelsen om livet som spirar efter den långa natten. Han som dog på korset kallade det för »vetekornets lag«. Det ensamma kornet måste dö i jordens mylla för att kunna bära ny frukt.
Vilken väg kyrkan än väljer att slå in på så har den ett strukturellt krav på medlemmarnas tro och dop att ta hänsyn till. Den folkliga vägen med husdjursmässor och rockgudstjänster bär på risken att tron vattnas ur. Den politiska vägen kan leda till splittring och att kyrkan gör sig till en intresseorganisation där det metafysiska förminskas. Leder någon av de vägarna verkligen fram till att fler kryssar i rutan på blanketten och döper sig? Den inre vägen har, å andra sidan, svag potential för att skapa en kyrka där folkflertalet känner sig hemma.
Framtidens kyrka är helt enkelt en betydligt mindre kyrka.

Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp besökte Berlin för 14 dagar sedan. Vi hade då möjlighet att träffa Harald Grün-Rat som har en motsvarande kontraktsprosttjänst i Berlin. Han berättade mycket uttömmande om den evangeliska kyrkans utveckling i Berlin. Bl.a. så sade han: The real Christians are always in minority. Jesus har makten, men ger uppdraget till oss. Jesus sände en liten grupp på 12 med evangeliet. Skulle det då vara ett problem för oss att vara få? Harald Grün-Rat har säkert rätt. Vi stirrar oss blinda på att Svenska kyrkan tappar medlemmar och därmed förlorar pengar. Vi försöker krampaktigt hitta gudstjänstformer som kan locka folk. Men först måste kanske Svenska kyrkan bli tillräckligt svag för att kunna bli livskraftig på nytt?

Nomineringsgruppernas församlingssyn, synen på frivillighet och synen på rekrytering av kyrkliga medarbetare etc kommer att vara avgörande för hur man kommer att hamna i denna fråga. Vi borde ha lämnat hela det kommunalkyrkliga tänkandet bakom oss och istället tänka på hur vi på bästa sätt kan bygga levande församlingar. Volontäråret eller som det tidigare hette diakonalaåret ligger väl i linje med ett positivt församlingsbyggande.

Frimodig kyrka skriver följande i sin valplattform om församlingen:

Församlingen – trons hem FRIMODIG KYRKA vill att det avspeglas i alla beslut att församlingen är basen i Svenska kyrkan. En huvuduppgift blir därför att bygga levande församlingar där människor kan komma till tro på Jesus och växa som kristna. Församlingarna skall ta människors andliga sökande på djupaste allvar och visa dem på den kristna tron. Detta är en förutsättning för att kunna fylla de tomma kyrkorna igen. Församlingarna måste få präglas mycket mer av andligt liv och mindre av byråkratiskt krångel. Församlingen är också viktig för att skapa gemenskap människor mellan. Detta sker alltifrån den stora gemenskapen i gudstjänsten till den lilla gemenskapen i smågrupper. En ökad delaktighet, med stora inslag av ideellt arbete, ökar också gemenskapen i församlingarna. Lösningen på problemet med övertaliga kyrkor är inte i första hand utförsäljning, utan att se till att de fylls av liv och gudstjänst. FRIMODIG KYRKA önskar se en frimodig tro i Svenska kyrkan, så att tomma kyrkor kan fyllas på nytt!

Följande tidningar har skrivit om Frimodig kyrkas initiativ:

Dagen
Världen idag
Kyrkans tidning
Beakta speciellt vad (S)-ledaren Olle Burell säger i Världen idag. Spännande att se var (S) hamnar.

Följande block har bildats:

S+V

Självklart så står SD utanför all samverkan

Hur blir det då med Frimodig kyrka? Frimodig kyrka kan inte av egen kraft ta sig in i utskotten, valberedningen, kyrkostyrelsen och nämnderna ifall de andra grupperna valtekniskt samverkar. Vi har 13 mandat, för att inte vara beroende av ifall de andra grupperna valtekniskt samverkar krävs 16 mandat. Ifall de andra grupperna valtekniskt samverkar, så måste vi också göra det för att bli representerade.

Frimodig kyrka kännetecknas av två saker:

1. Vi vill stå för klassisk kristen tro
2. Vi är partipolitiskt obundna

Två naturliga samverkansmöjligheter finns.

1. POSK och ÖKA eftersom de är partipolitiskt obundna
2. Krisdemokraterna eftersom de i valrörelsen sa att de var både partipolitiskt obundna och ville stå för klassisk kristen tro.

POSK och ÖKA tackade nej. POSK pga av att de inte vann något på det och ÖKA av teologiska skäl. Denna samverkansmöjlighet har i praktiken aldrig varit aktuell.

Därför har Kristdemokraterna varit den naturliga samverkansparten. Vi uppskattade att KR (Kd heter så i kyrkan!) så tydligt i valet sa sig vara partipolitiskt obundna och ville stå för klassisk kristen tro. Vi har också känt en stor samhörighet med många i KR-gruppen. Genom en valteknisk samverkan kunde vi få två ordinarie och två ersättarplatser i Kyrkostyrelsen. Detta hade varit ett stort framsteg för klassisk kristen tro. Vi erbjöd KR tre av de fyra platserna. KR har dock avböjt detta och vill istället samverka med regeringsalliansen. Genom detta får man enbart två personer i kyrkostyrelsen (en ordinarie plus en ersättare).

Vi hade en historisk chans att få två plus två personer som säkert stod för klassisk kristen tro i kyrkostyrelsen. Det är obegripligt att KR sumpar denna chans och istället väljer regeringsalliansen.

Hur skall KR kunna förklara för sina väljare, även i nästa val, att man är partipolitiskt obundna när man samverkar med regeringsalliansen istället för med FK?

Hur skall KR förklara att man väljer det samarbete som gav sämst utfall nominellt?

Flera i KR-gruppen har djupt beklagat det inträffade.

Genom detta ställs Frimodig kyrka utanför ordinarie platser i utskotten, platser i Kyrkostyrelsen och i de nationella nämnderna. Det är bara att konstatera att vi fattades tre mandat. FISK har 13 mandat som vi, ÖKA och Miljöpartiet har 8 mandat. Alla tre grupperna blir representerade i kyrkostyrelsen, har ordinarie platser i utskotten och kommer in i nämnderna.

Vi förlorade spelet. Men en sak har blivit tydlig: Det var sant det vi sade i valrörelsen, vi är det verkliga alternativet. Efter nästa val tar vi oss in i utskott och kyrkostyrelse av egen kraft. Det känns också skönt att inte vara uppbunden av någon mer än Kyrkans Herre.

Dagen och Världen idag skriver också om kyrkomötet.

Tillägg, både Världen idag och Dagen har artiklar om det inträffade

Det var en rapp debatt, med många olika moment, till stor del debattledarens och uppläggets förtjänst.

Efter min presentation (ca 1.30 minuter) så fick också jag ta ställning till en fördom om vår nomineringsgrupp. “Är ni inte bara en täckmantel för konservativa krafter?” Mitt svar var att vi inte är konservativa. Konservativ är att hålla fast vi saker och ordningar bara för att de är gamla, och att man inte vill förändra. Men Frimodig kyrka är inte konservativa: Vi vill verkligen förändra kyrkan, vi vill riva ner och bygga upp på nytt, vi vill reformera kyrkan.

I ett annat moment skulle vi ställa oss till vänster, eller mitten eller höger beroende på om vi 1. Var nöjda med hur det är, 2 Vi inte vet eller bara vill justera lite i nuvarande ordning och 3. Vi vill förändra.

I samtliga fall stod jag som Frimodig kyrka på förändringssidan: Det gäller frågan om terrotorial-principen: Vi vill att man fritt skall kunna välja församlingstillhörighet. Det gällde frågan om äktenskap: Vi vill avsäga oss rätten att viga i kyrkan (dvs staten sköter civilrättslig registrering och kyrkan kan ha en vigsel som enbart innebär en välsignelse inför församlingen). Det gäller valsystemet: Vi vill avskaffa de direkte valen och inför indirekta val för alla nivåer ovanför valet till församlingarnas kyrkoråd. Och det gäller frågan om kyrkoavgiften: Vi vill ha ett golv, där alla under en viss inkomstnivå slipper betala kyrkoavgift, dvs de fattigaste skall inte behöva betala.

(S), (M) och (C) stod oftast på Status-Quo-sidan, dvs att allt är bra som det är. (S) stod där i alla frågor. (C) stod med oss för att förändra valsystemet. (M) stod med oss för att ändra på terrotorial-principen.

I ett annat moment fick (S) och (M) mötas som de stora politiska partierna (både i kyrkan och i staten). Sedan fick alla partipolitiska grupperingar som är föreningar med “i kyrkan” möta varandra t.ex FISK (Folkpartister i Sv k), .KR (Kristdemokrater i Sv k), Mp i Sv k.

Slutligen fick vi som är helt opolitiska nomineringsgrupper möta varandra: POSK (Politiskt obundna i Sv k), FK (Frimodig kyrka) och ÖKA (Öppen kyrka – en kyrka för alla). I detta avsnitt började POSK med att defniera sig som det balanserade mittenalternativet. Jag tog chansen att deklarerar att vi i så fall får beteckna oss som det radikala alternativet, och gav några exempel. Slutligen fick ÖKA, Bengt Inghammar ordet som upprört sade “Men vi är det radikala alternativet.”  Jag replikerade att Bengts grupp “gifter sig med tidsandan, och det vet vi alla att den som gifter sig med tidsandan snabbt blir änka”. Varpå Bengt blev ännu mer upprörd och sa “I så fall var Jesus också gift med tidsandan”. Men det var ju Jesus absolut inte, så där gjorde han bort sig…

Jag förde lite noteringar, och tänkte ta upp några exempel, men tyvärr har jag inte med mig dem nu. Jag är i Uppsala, och kommer i morgon att deltaga i de första spadtagen för byggandet av Sankta Maria-kyrkan, en ny kyrka i Alsike. Jag drev från 1999 och framåt, under delvis hårt motstånd, att vi skulle bygga ett nytt kyrkligt centrum i nya Alsikeområdet. Det var tungt, men slutligen köpte samfälligheten en tomt 2003 (om jag minns rätt). Sedan flyttade jag till västkusten. Och nu äntligen har det kommit så långt att det blir bygge av. Det känns roligt att få bli inbjuden till detta. Det är inte var dag som vi bygger nya kyrkor i Sverige.

Här är en länk till ett referat av domkyrkodebatten

Smakprov ur undersökningen:

Hur många ställer upp på att Bibeln är Guds ord och utgör grunden för kyrkans tro och liv? (Vår kyrkoordnings första paragraf är tydlig med detta – inte konstigt eftersom vi är en Luthersk kyrka där bibelordet är normerande)

Centern 22%
Folkpartiet (FISK): 17%
Frimodig kyrka: 100%
Kd: 64%
Kyrklig samverkan i Visby (1 person): 100% (inget rikstäckande parti)
Miljöpartiet: 0%
Moderaterna: 14%
POSK: 38 %
Lokalt parti Skanör-Falsterbo: 0%
Socialdemokraterna: 0%
SPI: 50%
Sverigedemokraterna: 40%
Vänstern: 0%
ÖKA: 0%

Flera grupper har i valet hävdat att de står för klassisk kristen tro fullt ut. Ta själv del av alla tillgängliga tabeller och se om det stämmer. Frågorna finns här också.

Läs också vad SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson och Lukas Berggren (som varit ansvarig för studien) skriver i sitt pressmeddelandet. Stefan är aktiv i EFS Betlehemskyrkan i Stockholm plus att han själv varit ledamot i kyrkomötet under en mandatperiod.

Tryck på read more:

Enkätundersökning inför Kyrkovalet

Den 20 september är det kyrkoval. SEA – Svenska Evangeliska Alliansen – har bett toppkandidaterna från varje nomineringsgrupp i samtliga tretton stift att svara på ett antal frågor om kyrkans grund, uppdrag och inriktning.

Resultatet av enkätundersökningen är både intressant – och sorgligt för kyrkan – på flera sätt.

För det första lever kandidaterna på Sverigedemokraternas lista upp till anklagelsen om främlingsfientlighet. På frågan om ”Kyrkan och invandrarna” svarar ett flertal att ”den stora mängden invandrare är ett hot mot kristendomens ställning i Sverige och att invandring därför bör begränsas”. Det är ett svar som inte ges av någon enda kandidat från de övriga nomineringsgrupperna.

Samtliga kandidater från Sverigedemokraterna ser som kyrkans främsta uppgift att bevara det kristna kulturarvet eller att erbjuda tillfälle till stillhet och eftertanke. Ingen enda tycker att kyrkans viktigaste uppgift att hjälpa människor till tro på Jesus Kristus.

För det andra finns det stöd bland de politiska nomineringsgrupperna för fortsatt politiskt inflytande över kyrkan. I Centern, Miljöpartiet, Moderaterna och Socialdemokraterna vill en majoritet av de svarande att kyrkan skall formas som samhället i övrigt och är positiva till politiska nomineringsgrupper. Inom Socialdemokraterna är alla kandidater positiva till politiska nomineringsgrupper.

För det tredje har de politiska nomineringsgrupperna – med undantag av Kristdemokraterna – ingen sammanhållen syn på ”Kyrkan och framtiden”. Svaren spretar och det är svårt att veta vad en röst på en viss nomineringsgrupp innebär för kyrkans inriktning. Ledamöterna från Frimodig kyrka, POSK, Öppen kyrka, Seniorpartiet och Kristdemokraterna svarar att det viktigaste för framtiden är ”satsning på gudstjänst, förkunnelse och mission”.

Den enda fråga där de politiska nomineringsgrupperna är förutsägbara är äktenskapsfrågan; en fråga som ju finns på kyrkans agenda av politiska skäl. Där speglar de politiska nomineringsgrupperna sina moderpartier i riksdagen.

Bland de opolitiska nomineringsgrupperna vill Frimodig kyrka fortsätta att betrakta äktenskapet som en förening mellan man och kvinna. Öppen kyrka vill acceptera äktenskap för par av samma kön medan ledamöterna från Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan är mer splittrade i frågan och vill antingen utreda frågan ytterligare eller att kyrkan ska acceptera äktenskap för par av samma kön.

För det fjärde skiljer sig synen på Jesus åt i de flesta nomineringsgrupperna. Majoriteten svarar att Jesus är ”Guds Son, som genom sin död och uppståndelse är världens Frälsare och Herre” medan andra väljer alternativen ”en god människa som visade kärlek och tolerans och är ett föredöme för oss alla” eller ”en profet som utmanade sin tids förtryckande strukturer”.

Ingen enda socialdemokrat eller vänsterpartist menar att Jesus uppenbarar vägen till Gud på ett unikt sätt. I vänsterpartiet är det endast en av fyra kandidater som ser Jesus främst som Guds son.

För det femte är uppfattningen om Jesus som unik satt på undantag. När det gäller frågan om ”Kyrkan och religionerna” är det endast ledamöterna från Frimodig kyrka som enhälligt svarar ”att Jesus uppenbarar Gud på ett unikt sätt och är den enda vägen till en relation med Gud”. Bland Kristdemokraterna svarar 36 % att relationen mellan kristen tro och andra religioner bäst beskrivs på följande sätt: ”Alla religioner har en gemensam kärna som handlar om att älska sin nästa”. Bland Socialdemokraterna anser 50 % att kyrkan ”skall vara med och bidra till att skapa ett mångreligiöst Sverige

För det sjätte visar undersökningen att det idag är en minoritet av kandidaterna till kyrkomötet som instämmer i den lutherska synen på Bibeln. Alla kandidater i Frimodig kyrka instämmer i påståendet att ”Bibeln är Guds Ord och utgör grunden för kyrkans tro och liv”. Det gör också en majoritet av Kristdemokraterna. Men i övriga nomineringsgrupper dominerar uppfattningarna att ”Bibelns betydelse ligger i dess huvudbudskap, som är kärleken till nästan” och ”Bibeln innehåller Guds Ord, men är också kulturbundet och måste omtolkas i varje tid”. En majoritet bland Sverigedemokraterna ser Bibeln som ”en viktig kulturskatt och dess värderingar har format mycket av vårt samhälle”.

Sammantaget visar undersökningen att i teologiskt centrala frågor är – med några få undantag – variationen i svar påfallande inom de olika nomineringsgrupperna. För den enskilde som skall rösta på söndag innebär det att man har svårt att veta vad man får – teologiskt sett. Ledamöterna i kyrkomötet kommer ju trots allt att fatta beslut i teologiskt viktiga framtidsfrågor. Nomineringsgrupperna är på det stora hela mer politiskt än teologiskt motiverade, vilket är en klar brist och ett argument för att avpolitiseringen av Svenska kyrkan måste fullbordas. I en politiskt laddad fråga, som äktenskapsfrågan, blir detta tydligt eftersom samsynen helt plötsligt är stor och de politiska nomineringsgrupperna rättar sig efter sina partiers ställningstaganden.

För mer information

Stefan Gustavsson

Generalsekreterare

Svenska Evangeliska Alliansen (SEA)

0708-433 162

Lukas Berggren

Samordnare

Svenska Evangeliska Alliansen (SEA)

0735-09 82 72

* Undersökningen är gjord bland toppkandidaterna till kyrkomötet för varje nomineringsgrupp i vart och ett av de tretton stiften. Kandidaterna har kontaktats via telefon och i de fall de har velat svara på mejl, har vi skickat en länk till undersökningen där de har kunnat svara. Sammantaget har vi kontaktat 131 kandidater. Av dessa har 86 personer svarat, 9 personer avböjt att svara och 36 personer inte svarat, trots upprepade försök till kontakt. I gruppen som inte har svarat ingår även de kandidater som själv har velat få undersökningen på mejl, men som trots detta inte svarat.

Tryck på read more för att läsa

Man förvånas över retoriken inför kyrkovalet. Britt Hallgen (Folkpartister i Svenska kyrkan – FiSK) vill i TTela den 7 september ha ”en öppen, levande och tillgänglig kyrka”. Den som önskar en sluten, död och otillgänglig kyrka får alltså rösta på en annan grupp. Någon?

Hallgren vill ”varken ha en politisk kyrka eller en elitkyrka”. Vilken idrottsklubb skulle i sin styrelse välja in människor utan kunskap om och engagemang för den aktuella idrotten? Och som saknar intresse för själva huvudsaken – matcherna? Mycket få skulle göra det. Ändå skulle ingen komma på tanken att använda ordet ”elitklubb” som ett skällsord om klubben.

Socialdemokraterna vill ”prioritera dop, konfirmation, vigslar och begravningar”. I min närhet finns kyrkomusiker, vaktmästare, präster och andra medarbetare som lägger en avsevärd del av sin tid och sina krafter på att möta dessa, oftast tillfälliga, kyrkobesökare. Vad vill (s) att de ska göra ytterligare?

”Alla ska få gifta sig i kyrkan” trumpetar ÖKA (Öppen kyrka – en kyrka för alla). Gäller det även 15-åringar? Även människor av annan tro, vilka vant sig vid en kultur där man tillämpar månggifte? Gränser sätter vi alla. Frågan är var och varför.

Sverigedemokraternas säger att målet med deras kyrkopolitiska engagemang är att ”återskapa fädernas kyrka”. Vilken är det? Enhetskyrkan före 1800-talets mitt? Denna kyrka kan aldrig återskapas. Idag behöver vi lära oss, i kyrka och samhälle, att leva tillsammans och ge varandra utrymme i respekt för våra olikheter.

Ingen utom Frimodig kyrka säger det självklara, nämligen:

-att församlingarna ska ta människors sökande på djupaste allvar och visa dem på den kristna tron.

-att det behöver byggas gudstjänstfirande församlingar där människor kan komma till tro på Jesus Kristus och växa som kristna.

-att kyrkan ska styras utan inblandning av de politiska partierna därför att kyrkan ska vara fri att fatta oberoende beslut utifrån sin bekännelse.

-att mission och evangelisation åter behöver prioriteras i en kyrka som finns p g a att Jesus säger ”Gå ut i hela världen och gör alla folk till mina lärjungar”.

-att Svenska kyrkan behöver knyta fler kontakter med de växande kyrkorna runt om i världen för att lära av dem.

Inger Lindeskog

Kandidat för Frimodig kyrka till stiftsfullmäktige i Skara Stift och kyrkomötet

http://teologdiakon.blogspot.com/2009/09/debattartikel-i-ttela.html

En av de bättre sammanställningarna av vad de olika nomineringsgrupperna vill i kyrkovalet har Bohusläningen gjort.

Företrädare för alla grupperna har fått svara på tre grågor. Folkpartiet(FISK) hävdar att de är ensamma om att stödja rätten till fri församlingstillhörighet. Det är absolut inte sant. Frimodig kyrka hävdar detta också. Det är roligt att även moderaterna numera står upp för detta. Det har inte varit någon självklarhet tidigare.