Läs reportaget om Broby församling i tidningen Norra Skåne.

Sug ett tag på kontraktsprosten Anders O Johanssons avslutning: – Det finns alltid negativa saker att prata om. Men jag har jobbat som präst i 32 år och jag kan säga att det inte någon gång tidigare har varit så roligt som nu.

Följande står bl.a. att läsa i Frimodig kyrkas valplattform. Kul när våra förtroendevalda praktisera det på hemmaplan så det inte bara blir tomma ord.

Församlingen – trons hem
Frimodig kyrka vill att det avspeglas i alla beslut att församlingen är basen i Svenska kyrkan. En huvuduppgift blir därför att bygga levande församlingar där människor kan komma till tro på Jesus och växa som kristna. Församlingarna skall ta människors andliga sökande på djupaste allvar och visa dem på den kristna tron. Detta är en förutsättning för att kunna fylla de tomma kyrkorna igen. Församlingarna måste få präglas mycket mer av andligt liv och mindre av byråkratiskt krångel. Församlingen är också viktig för att skapa gemenskap människor mellan. Detta sker alltifrån den stora gemenskapen i gudstjänsten till den lilla gemenskapen i smågrupper. En ökad delaktighet, med stora inslag av ideellt arbete, ökar också gemenskapen i församlingarna. Lösningen på problemet med övertaliga kyrkor är inte i första hand utförsäljning, utan att se till att de fylls av liv och gudstjänst. Frimodig kyrka önskar se en frimodig tro i Svenska kyrkan, så att tomma kyrkor kan fyllas på nytt!

Diakoni – trons händer
Diakonin syftar till att stötta de svagaste i samhället och hävda människors lika och okränkbara värde. Ekonomiska neddragningar med utslagning, arbetslöshet, hög sjukfrånvaro och splittrade familjer som följd har lett till stegrade behov av mänsklig omsorg. Marknadskrafternas fokusering på konsumtion och personlig framgång har fått många att känna sig misslyckade och utanför. Frimodig kyrka vill därför arbeta för att stärka det diakonala arbetet och öka den diakonala medvetenheten i Svenska kyrkan. Invandrarfientligheten breder ut sig i Sverige. Vi är som kristna skyldiga att hjälpa och stötta invandrare och flyktingar. Frimodig kyrka stöder Svenska kyrkans ledning, då den aktivt och kraftfullt tar avstånd ifrån invandrarfientliga krafter i samhället……………………………….

Följande citat sammanfattar väldigt väldigt väl varför strukturutredningens stordriftstänkande är så fel: “Församlingar byggs underifrån utifrån gemenskapen kring Ordet och sakramenten. Nära altaret. Så har det varit sedan urkyrkans dagar. I de nya storkommunala pastoraten byggs kyrkan uppifrån.”

Här följer hela artikeln.

När kyrkan inte blir som tänkt
När den nya kyrkoordningen tillkom skapades inga spärrar mot risken att falla i rövarhänder. Det skriver Biörn Fjärstedt. Ett av hoten gäller regelverket för vad en församling är.

Kolumnisten “Charlemagne” i den engelskutgivna “The Economist” skrev nyligen om krisen för euron: “Europeiska tjänstemän erkänner nu att det var bort i tok att skapa euron utan att förbereda för tänkbara missöden. Och det vore bäst, nu när euron hotas, att planera vad som ska göras om den faller. Men ansvariga säger att de varnat så många gånger att de inte orkar tänka på saken mer”.

Många stora projekt lever på önsketänkanden. Men “Murphy’s law”, som realister noggrant begrundar, säger att “if things can go wrong they certainly will do so”. Om saker och ting kan gå fel, kommer de att göra det. Svenska kyrkan och flera frikyrkor arbetar med omstruktureringar. Före jul ska Svenska kyrkans församlingar och stiftstyrelser ta ställning till förslagen i en strukturutredning. Kostymen måste anpassas till verkligheten och verkligheten är att den stolta och länge välmående folkkyrkan nu magrar rejält. De olika frikyrkornas planer på samgående har som bakgrund en likartad nedgångstrend. Svensk kristenhet i dess etablerade former är i kris. Tron lever nog, fast på annat sätt.

När Svenska kyrkan skulle åtskiljas från staten, var förhoppningarna stora om ny kraft och tydlig självständighet. En kyrkoordning skapades efter ungefär samma mönster som euron: med lite god vilja ska det nog gå bra. Några spärrar mot risken att falla i rövarhänder togs inte med. Nu sitter kyrkan med en äktenskapsuppfattning, som inte är hennes egen. Eftersom Svenska kyrkan, åtskillnaden från staten till trots, är reglerad i lag, får frikyrkorna hänga med av bara farten. I flera fall är vigselrätten och statsbidragen det sammanhållande kittet.

Nu i adventstider förnedras Svenska kyrkan om och om igen av Skolverket och andra aktörer, som sätter upp regler för vad som får förekomma och sägas i ett kyrkorum vid avslutningar och samlingar. Samma politiska partier sitter i majoritet i riksdagen och kommunledningar som i kyrkomöte, kyrkostyrelse och stiftsfullmäktige. De senare jamsar med, även när de egentligen vill något annat. Det kan förefalla att ta i, men nog är parallellen till 1900-talets totalitära statssystems sakta strypning tydlig. Medvetna påtryckargrupper tar sig stort utrymme.

Strukturutredningen i Svenska kyrkan håller fast vid en princip att det partipolitiska systemet ska ha makten, när det bestäms om pengarna. “If things can go wrong ?” Berör det frikyrkorna? Erfarenheten visar att de lever med Svenska kyrkans ordningar som ett paraply. Av det som framgått förefaller också de nya frikyrkobildningarna bygga på goda förhoppningar utan genomtänkta spärrar mot möjliga urspårningar.

Det tydligaste hotet gäller regelverket för vad en församling är. Församlingen vidgas till en storhet, som inte i någon rimlig mening kan just församlas, bara administreras. Om det är något frikyrkorna kunde bidra med, är det vad en församling i biblisk och traditionell kristen mening kunde sägas vara. Alla förstår att kyrkornas kris inte är mönstret för administration utan hur evangeliet ska kunna behålla sitt fäste i svensk kultur och folkmedvetenhet. Där finns gemensam sak att göra för alla goda krafter: att hålla fast vid den kristna föreställningen att församlingen är de som kan församlas, komma samman, det bibliska “epi to auto”, för att på Herrens dag höra evangeliet läsas och utläggas och att fira evkaristin, brödets och vinets måltid.

Biörn Fjärstedt, biskop emeritus

Nedan kan du läsa Bertil Murrays fråga. Bertil är gruppledare för Frimodig kyrka. Frågan är viktig för utlandsförsamlingarna. Men den vill också belysa kyrkans syn på vad som är en församling. Strukturutredningen slirar på detta vilket vi belyst på bloggen tidigare.

Fråga till Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet

”Nämnden beslutar [...] att församlingen upphör att vara en utlandsförsamling i Svenska kyrkan […].” (Ur protokoll från nämndsammanträde 2011-02-20.)

Det är lätt att förstå att en nedskuren budget medför nedskärningar i arbetet för utlandskyrkan. Det är också lätt att inse att förutsättningarna för närvaro av Svenska kyrkan på en plats förändras genom tiden. Mindre självklart är på vilka grunder en församling ska upphöra att vara en del av Svenska kyrkan. En församling kan finnas även utan kyrkobyggnad, även utan anställda. En
församling byggs underifrån. Det räcker i princip med en grupp människor och en präst (även oavlönad i yttersta nödfall) som ber, delar och firar mässa något så när regelbundet för att det ska kunna kallas församling.

Kyrkoordningen 2 kap. 16 § stadgar att Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet beslutar vilka utlandsförsamlingar som tillhör Svenska kyrkan. Svåra frågor av såväl pastoral som teologisk art reses dock när beslut tas om att en församling inte längre ska tillhöra Svenska kyrkan. Det hävdas ibland att en utlandsförsamling inte är en ”riktig” församling.

1. På vilket sätt är en utlandsförsamling inte en riktig församling?
2. Vad konstituerar en församling enligt nämnden?
3. Finner nämnden det rimligt att med utgångspunkt i 2 kap. 16 § i kyrkoordningen ensidigt besluta att utlandsförsamlingar upphör att tillhöra/vara en del av Svenska kyrkan?

Bertil Murray

Kyrkans Tidnings tidigare chefsredaktör Lars B Stenström skriver många kloka inlägg på sin blogg Stillsam. Han har kommenterat strukturutredningen och den debatt som förekommit i SPT mellan Kjell Petersson och POSK:s representant i utredningen Hans-Olof Andrén. Inlägget kan läsas här.

Här kan du också läsa hela Stenströms inlägg:

I den kyrkliga tidningen SPT 17/2011 (Svensk Pastoraltidskrift – Kyrkligt forum) läser jag om förslagen att förvandla Svenska kyrkans organisation i grunden. Strukturutredningens betänkande kommenteras av POSK:s (Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan) ledande företrädare och ordförande, Hans-Olof Andrén. Han satt i utredningen och har gedigen kunskap om vad som ligger bakom förslagen.

Han kommenterar utredningens arbete med att undersöka varför församlingar lagts samman. Det vanligaste skälet, skriver Andrén, är svårigheter att utföra den grundläggande uppgiften, framför allt att fira gudstjänst. Därtill kommer brist på förtroendevalda och bristande resurser personellt och ekonomiskt.

Men, skriver han, i andra fall handlar det om andra saker. Där har stora och mycket stora församlingar gått samman. ”Den nya jätteförsamlingen har säkert blivit ekonomiskt och administrativt rationell, men ´församling´ i något slags teologisk och sociologisk mening – grundad i ett gudstjänstliv och en församlingsgemenskap – är det naturligtvis inte fråga om”. Klokt och rätt.

Här skulle jag vilja säga något som kunde få Hans-Olof Andrén att tänka om vad gäller förslagen som sedan följer. Men det blir säkert svårt med tanke på att han bundit upp sig och står bakom förslagen. Men jag som inte varit med reagerar starkt: om man tänkt så rätt, varför blir det så fel?

Strukturutredningen vill erbjuda en ny syn på pastoratet. Men vad gäller de gamla samfälligheterna blir pastoratet en ny samfällighet med obegränsad makt över pengar och innehåll! Det finns inget som tvingar den nya ledningen att i framtiden delegera beslut till församlingsnivå. Om målet är att man ska dela på de många uppgifterna borde väl den enklaste modellen ha varit att upplösa samfälligheterna och låta församlingarna behålla makten över sina egna resurser och frågor. Gemensamt kunde man ha fått bilda eller ingå i en förvaltning eller ett bolag där man kunde hantera fastighetsfrågor, personalexperter och flera andra uppgifter som enskilda församlingar inte har egna resurser att hantera. Församlingens grundläggande uppgift klarar de normalt.

Nu tar man ifrån församlingen församlingsinstruktionen. Och församlingsrådet som är en bleksiktig kopia av de gamla direktvalda kyrkoråden utses av fullmäktige och banden till lokalgemenskapen behöver inte längre finnas kvar. Församlingen får ingen egen kyrkoherde och därmed finns inte längre kyrkoherdens ledaransvar kvar i någon kvalificerad mening. I Örebro skulle 7 församlingar dela på en herde. Nya chefer kan lika gärna bli andra kyrkliga befattningshavare som inte är löftesbundna till kyrkans tro, lära och bekännelse.

De gamla kyrkonämnderna blir nu det nya enda kyrkorådet och får all exekutiv makt under kyrkofullmäktige. För att värna församlingarna gör man dem maktlösa! Lös den ekvationen den som kan. Utredningen följer de kommunala mönstren med allt större enheter under en chef och en politisk ledning!

Hans-Olof Andrén kallar detta ”ett viktigt teologiskt ställningstagande: verkligheten hänger ihop, både andligt och materiellt är redskap i evangeliets tjänst”. Men den idén kullkastar inte vår lutherska tradition av självstyrande lokala församlingar inställda i kyrkans episkopala struktur. Tvärt om talar den för ett bibehållande av lokala kyrkoråd och styr en församling. Skickar man makten uppåt i systemet kommer lokalförsamlingen att tappa förmågan att förena andligt och materiellt. De löper risken att bli underordnade andliga föreningar som ska vidmakthålla gudstjänstlivet. De förfogar inte längre över sina materiella resurser.

Om våra förslag blir verklighet kan alltså pastoratets kyrkoråd självt styra en gemensam pastoral verksamhet – en diakonicentral t ex, skriver Hans-Olof Andrén. Var ska resurserna till den diakonicentralen tas, kan man undra. Finns det någon som tror att det inte kan urholka församlingsdiakonin eller någon annan lokal verksamhet, den som finns på armlängds avstånd?

Samfälligheterna har varit en undermålig lösning på problem som församlingarna har försökt lösa. Därför blir det extra ledsamt att utredningen bygger sitt lösningsförslag kring samfälligheterna som hade behövt upphöra. Förslaget om de nya pastoraten betyder att man i praktiken gör en församling av många eftersom det nu bara ska finnas en kyrkoherde. Man inför en superkyrkoherde som blir ett slags minibiskop. Personen får mycket att bestyra ihop med ett litet begränsat folkvalda. Antalet förtroendevalda med något inflytande att tala om, dvs där andligt och materiellt hålls samman, blir försvinnande få. Allt färre får allt mer att bestämma över allt större delar av Svenska kyrkan!

Av de ovan redovisade skälen finner jag Strukturutredningens förslag omöjliga. De strider mot vår traditionsenliga modell med dubbel ansvarslinje eftersom så många nuvarande kyrkoherdar avpolletteras. Det lokala självstyret i den episkopala strukturen hackas sönder genom dessa nya superherdar och det begränsade antalet förtroendevalda. Församlingarna töms på uppgifter och förandligas eftersom de kommer att sakna sina egna resurser.

De gamla kontrakten havererar och vår traditionella modell för tillsyn kullkastas. Man centraliserar istället för att låta besluten fattas på lägsta möjliga nivå och låter subsidiaritetsprincipen upphöra att vara en ledstjärna. Kyrkoherden och kyrkorådet kan med några enkla penndrag flytta på människor från profilerade församlingar och verksamheter som de vill ändra på eller motverka. Jag saknar numera tilltro till att de som får mycket makt i kyrkan kommer att ha vilja, mod eller lust att värna mångfald och låta olika traditioner och spiritualiteter göra sig gällande. Hur kan det komma sig? Jag läser och lyssnar. (Ett exempel. Engagerad och aktiv ekumenik står lågt i kurs och kontakter med de stora kristna traditionerna i världen blir alltmera misstänkt. Såvida det inte sker på kyrkoledarnivå där man mu,era också negligerar våra överenskommelser om att tala med varandra innan större förändringar genomförs. Så gick det med den stolta lutherska brokyrkan och hennes evangeliska katolicitet!)

Varför har man så bråttom, har jag frågat på denna blogg flera gånger. Det finns enligt utredningen inte tid att göra denna totalomgörning till en valfråga. Det lär inte bli möjligt för de församlingar som inte vill följa med in i det nya att hinna bilda egna pastorat genom samgående eller församlingsdelning. Ingen tid har räknats in för att fördela nuvarande samfälligheters tillgångar på församlingar som går med och dem som stannar utanför. Min misstanke, det ska jag erkänna helt öppet, är att man inte kommer att tillåta några sådana avhopp. För då blir det kaos och komplicerat. Jag saknar alltså Hans-Olof Andrén tillförsikt om att detta ska bli bra. Den tilliten till delar av de politiska hiearkierna och till den kyrkliga maktapparaten har efter hand krackelerat och vittrat sönder.

Strukturutredningen sänder all makt till de nya samfälligheterna, pastoraten. Det är inte att värna församlingarna.

Bo Brander, präst i Uppsala, har en mycket bra artikel i veckans Kyrkans tidning, angående detta. Läs den!

I Frimodig kyrkas valplattform står följande under rubriken Församlingstillhörighet:

Frimodig kyrka vill arbeta för att det skall bli möjligt för den enskilde att välja vilken församling han eller hon vill tillhöra. Svenska kyrkan är indelad i territorialförsamlingar, vilket innebär att man tillhör den församling där man bor. Detta är dock ingen garanti för att Svenska kyrkan verkligen tar sitt ansvar för alla människor i Sverige. Många människor är i realiteten bortglömda. Till detta kommer att många av olika skäl söker sig till en annan församling än den där de bor. Om de då vill tillhöra och ha möjlighet att bli förtroendevalda i denna församling är det idag inte möjligt. Frimodig kyrka menar att det lätt går att hitta en struktur, som kompletterar den territoriella församlingsprincipen med en frihet för individen att tillhöra en annan församling än den där man är bosatt. En sådan möjlighet, att tillhöra en annan församling, får dock inte medföra att Svenska kyrkan försummar sitt ansvar för alla människor.

På uppdrag av 2007 års kyrkomöte tillsatte kyrkostyrelsen i maj 2008 en utredning
med syfte att skapa organisatoriska förutsättningar för församlingarna att fullgöra sin grundläggande uppgift – undervisning, gudstjänst, mission och diakoni. Utredningen, som bestått av representanter för de olika nomineringsgrupperna i kyrkostyrelsen, är enig i sina förslag. Det färdiga förslaget har fått namnet Närhet och samverkan, och det finns tillgängligt på Svenska kyrkans hemsida. Det finns även en tryckt upplaga. Förslaget ska nu gå ut på en bred remiss fram till början av december 2011. Kyrkostyrelsen förväntas sedan lägga fram en skrivelse till Kyrkomötet 2012 som har att besluta om kyrkostyrelsens förslag. Om allt går som det är tänkt kommer den nya organisationen att gälla från den 1 januari 2014.

Bakgrunden till förslagen
Det är flera omständigheter som bidragit till att kyrkomöte och kyrkostyrelse velat ha en utredning och förslag till en ny organisation. Den pågående folkomflyttningen, som gör att landsbygdsförsamlingarnas folkmängd minskar, och de många utträdena ur kyrkan gör att nuvarande organisation måste ses över. Dessutom har man velat få till stånd en förenkling av den lokala organisationen, med dess många olika nivåer: samfälligheter, pastorat och församlingar. I framtiden ska det bara finnas ett lokalt val, till kyrkofullmäktige. Enligt utredningen, s. 234, är det vidare ett problem med en organisatorisk modell där verksamhetsansvar, som idag ligger i församlingen, och resursansvar, som idag finns i pastoraten, är separerade. Det är så det är idag i flerförsamlingspastoraten. Till detta kommer krav från statsmakterna att det från 2018 endast ska finnas en huvudman för begravningsverksamheten i varje kommun. Vidare har vissa nomineringsgrupper, och då särskilt de politiska partierna, svårigheter att få fram kandidater till lokal nivå.

Utredningens förslag
Det är på tre områden som utredningen har synpunkter och förslag. Det första gäller en förenklad organisation och ledning för församlingar/pastorat. Det andra handlar om att flytta ansvaret för vård och underhåll av kyrkobyggnaderna till stiften. Och det tredje, slutligen, innebär att man vill intensifiera arbetet med gemensamma administrativa system i kyrkan.

Att skapa gemensamma administrativa system är knappast kontroversiellt. Gemensam kontoplan, ett lönehanteringssystem som används överallt, system för e-post och meddelanden som är desamma, gravregistrering, bokningssystem – allt detta tillhör förändringar som är nödvändiga. De synpunkter man kan ha är att de administrativa system som ska användas ska vara enkla att använda och att de ska ha prövats tidigare.

Stiften tar över kyrkorna
Inte heller förslaget att stiften ska ta över ansvaret för vård och underhåll av kyrkobyggnaderna är mycket att säga om. Modellen har redan prövats på Gotland, där vården av öns alla kyrkobyggnader sköts gemensamt. Fördelen med ett sådant system är att stiften kan anställa byggnadskunniga personer som har kontinuerlig tillsyn över alla kyrkobyggnader. Det blir också en utjämning av kostnaderna, så att alla kyrkomedlemmar i ett stift kommer att få betala lika mycket för vård och underhåll av kyrkorna. Eftersom stiften tagit över församlingarnas jord och skog kan man tycka att det är naturligt att stiften tar på sig kostnader från församlingarna. Stiften har redan idag hand om fördelningen av det statliga stödet till kulturminnesskyddade kyrkor. Utredningen räknar med att stiften kommer att behöva ta ut ytterligare 8 öre i kyrkoavgift. Men frågan behöver övervägas ytterligare så att det lokala engagemang som ännu finns i många församlingar inte urholkas. Det är tänkt att denna nyordning ska träda i kraft den 1 januari 2015.

Församlingarna ska även i fortsättningen äga sina egna kyrkor och svara för kostnaderna för driften av kyrkorna. På grund av folkomflyttningen och det ökade utträdet får man räkna med att vissa kyrkobyggnader kommer att stängas eller läggas i malpåse, eftersom pengarna inte kommer att räcka till alla. Här kommer det säkerligen att bli konflikter mellan stiften och lokala intressen. Ingenstans vill man att den egna bygdens kyrka ska stängas. I utredningen sägs att det alltid kommer att fordras församlingens/pastoratets godkännande innan den ena eller andra åtgärden genomförs. Man kan befara att det här mer handlar om fromma förhoppningar än om en framtida krass verklighet. Man skulle önskat en passus om att det inte blir några nedläggningar av de kyrkor där människor verkligen samlas till gudstjänst, att kyrkor som används till det de är byggda för kommer att hållas öppna.

Den lokala organisationen
De stora förändringarna gäller den lokala organisationen. Utredningen föreslår en organisation med enbart församlingar eller pastorat. Huvudpunkterna i förslaget är:

1. Flerpastoratssamfälligheterna tas bort och övergår till att bli pastorat. Berörda av detta är bl.a. Göteborg och Malmö, som har stora samfälligheter, som består av flera pastorat. Så omfattar Göteborgs kyrkliga samfällighet 29 pastorat, de flesta med en församling. Anledningen till att man vill ha bort samfälligheter med flera pastorat är att dessa enheter saknar en gemensam pastoral ledning. Det betonas på flera ställen i utredningen hur viktigt det är att det pastorala perspektivet får större utrymme. Detta tror man säkras genom att kyrkoherden i varje pastorat är den högste ansvarige. Det betyder i sin tur att de mäktiga kanslicheferna blir lite mindre mäktiga, eller om man vänder på resonemanget, att kyrkoherdarna blir mer av kanslichefer.

2. Den grundläggande enheten är församlingen, eller församlingar som slutit sig samman i pastorat. Det lokala val som kommer att finnas kvar är valet till kyrkofullmäktige i församlingen/pastoratet, och kyrkofullmäktige kommer i sin tur att välja kyrkoråd. Alla nuvarande nämnder försvinner, utom valnämnden. Det innebär att ett antal kyrkogårds- och fastighetsnämnder kommer att försvinna – kyrkorådet kommer att fatta alla beslut själv.

3. Församlingarna kommer att finnas kvar, men de har fått en mycket underordnad ställning, utom i de fall då församlingen inte gått samman med andra församlingar i ett pastorat, det som idag kallas enförsamlingspastorat. Pengarna finns hos pastoratet, det är där besluten fattas och det är pastoraten som är arbetsgivare. Möjligheten för församlingar i ett pastorat att själva anställa medarbetare försvinner.

4. Församlingarna i ett pastorat kommer att ha ett församlingsråd. Detta råd, som ska bestå av minst fyra personer, utses av pastoratets kyrkofullmäktige. I församlingsrådet är kyrkoherden självskriven, eller någon annan präst som fått uppdraget på delegation. Uppgifterna för församlingsrådet kan skifta, det beror på vad kyrkorådet vill delegera. Konstruktionen påminner om de distrikt med distriktsråd som en gång växte fram under småkyrkorörelsens glansdagar. För att bli vald till ledamot av församlingsrådet är det inte nödvändigt att tillhöra församlingen, men man måste vara skriven i det pastorat församlingen är en del av. På så vis har man försökt tillfredsställa de grupper som vill ha en friare församlingstillhörighet.

5. På flera ställen i utredningen talas om hur viktigt det är att församlingarna finns kvar som särskilda storheter, och så kommer det att se ut på papperet. Församlingarna bildar någon slags bas. Men då församlingarna inte är tillräckligt stora måste de gå samman i pastorat, och då flyttas besluten till pastoraten. Det betonas flera gånger i utredningen att pastoraten inte enbart är administrativa enheter, utan även pastorala enheter. Det är på pastoratsnivå som församlingsinstruktionen ska fastställas. Det är sedan kyrkoherdens och kyrkorådets uppgift att delegera lämpliga uppgifter till de församlingar som ingår i pastoratet.

6. Idag är det ett krav att varje församling ska ha en huvudgudstjänst varje vecka. Visst kan man få dispens från detta krav, men det är ändock huvudregeln. Enligt utredningen faller kravet på söndaglig gudstjänst för de församlingar som ingår i ett pastorat. Det som krävs är att man ska fira de gudstjänster som anges i församlingsinstruktionen. Och om nu pastoratet är den pastorala grundnivån, kan det mycket väl bli så att en församlings gudstjänster kommer att inskränkas till musikgudstjänster, veckomässor och helgmålsböner.

En modell ovanifrån
Det man således har gjort i utredningen är att man konstruerat en modell, som uppfyller kravet på att vara (ekonomiskt) bärkraftig, även om medlemstappet fortsätter. Sedan har man tagit intryck av den förhärskande trenden att skapa större enheter, eftersom stora enheter har låga administrativa kostnader per medlem. Man låter församlingarna som geografiska enheter finnas kvar, men församlingsbegreppet är i mycket tömt på sitt innehåll, kvar finns verksamhetsdistrikt.

Församlingar i betydelsen människor som firar gudstjänst tillsammans spelar en mycket marginell roll i utredningen. Och det är på denna punkt som jag är mest kritisk. Det intryck man får är att man skapat en modell ovanifrån och sedan lagt den som ett raster över riket. Hur många församlingar/pastorat som ska finnas i framtiden säger man inget om, det får visa sig efterhand. Men överallt i stiften pågår utredningar om sammanslagningar av församlingar och pastorat. I Lunds stift är riktmärket att enprästpastoraten ska bort, och att församlingar/pastorat ska ha minst 10 000 medlemmar. På många håll tycks det som om målet är att det enbart ska finnas en församling/pastorat i varje kommun.

Våga tänka nytt
Här måste det till ett nytänkande. Och utgångspunkten för nytänkandet är att det finns människor som vill fira gudstjänst tillsammans, att det finns en gudstjänstfirande församling. Mer än något annat är kyrkan en personstruktur. Gudstjänsten är basen och där det finns människor som vill fira gudstjänst, där är det stiftens uppgift att ställa kyrkobyggnad och präst och musiker till förfogande. På de allra flesta håll kommer detta att ske i de territoriella församlingar som hela landet är täckt av. Men det kan också vara så att det bildas motsvarigheter till det som i Danmark kallas valgmenigheder. Samarbetskyrkorna med EFS är exempel på detta. Ett annat exempel är S:ta Clara kyrka i Stockholm, där man bildat en förening som har ansvar för de anställda och för verksamheten. Domkyrkoförsamlingen i Stockholm står för lokal, man hyr ut kyrkan för en krona om året. Att utredningen inte diskuterat exemplet S:ta Clara visar hur hårt man sitter fast i det gamla territoriella mönstret. På samma sätt som friskolor gett nya impulser till den gamla kommunala skolan, skulle valgmenigheder kunna stimulera till nytänkande och nyansatser. På ett plan är man inom utredningen medveten om att här finns en problematik och en utmaning, t.ex. på sid 226: »Det är en utmaning att kunna behålla det lokala engagemanget trots större enheter». Men längre än till fromma förhoppningar kommer man inte. Inte heller talas det om vikten av att bygga församlingar, det är som om det räcker med att det finns en tjänsteorganisation.

I väntan på sådant nytänkande skulle mycket vara vunnet om man återupplivade kyrkstämman. På kyrkstämman väljer de som firar gudstjänst i en viss kyrka, sitt församlingsråd. Där kan gärna sitta med en representant från kyrkorådet. Tillsammans med församlingens präst (och övriga anställda) ansvarar församlingsrådet för det som sker i församlingen. Resurserna står pastoratet för.

En sådan organisation skulle innebära ett steg bort från den enhetlighet som präglar Svenska kyrkan idag, i riktning mot en större mångfald. I det nya tjänste- och servicesamhälle som växer fram är det, som jag ser det, alldeles nödvändigt att mångfalden ges större utrymme, att man från stift och kyrkoledningar bejakar att det kan se olika ut för olika människor, att församlingar kan ha olika profil. I samhället i övrigt ser vi en sådan utveckling på område efter område: skolan har redan nämnts, sjukvården är ett annat, kulturverksamhet ett tredje. Och det är mycket mera konstruktivt att gå in i framtiden med ett öppet sinne, istället för att motvilligt backa in i det som kommer.

Alla kan komma med synpunkter
Utredningen kommer nu att sändas ut på remis. Det är verkligen viktigt att alla som brinner för Svenska kyrkans framtid sätter sig in i förslagen och försöker komma fram till vad man själv menar skulle vara det bästa. Fram till den 1 december i år är det möjligt att skicka in sina synpunkter.

Utredningen är enig i sina förslag. Att moderaterna och socialdemokraterna går på linjen med stordrift är kanske inte så konstigt, det ligger i linje med dessa partiers allmänna inställning. Storföretag är bra, småföretag kan man både ha och mista. Att centerpartiet, som har sin bas i landsbygdens små församlingar, på detta sätt försvårar för dessa församlingar att leva vidare, är ägnat att förvåna. Samma sak kan sägas om kristdemokraterna. Ännu mer egendomligt är det att Posk, som dock en gång föddes genom att människor som ivrade för levande församlingar gick samman, har gått med på förslagen. Dessutom borde kyrkomedlemmarna i val få ta ställning till hur framtiden ska se ut. Utredningen menar tvärtom att allt ska bestämmas i god före nästa val. Så säkerställer man att de stora nomineringsgrupperna inte riskerar några bakslag i valet 2013.

Inga Pagreus, diakon i St Clara intervjuas i dagens DN. Läs intervjun med Inga. Inga och St Clara är en förebild för hela Svenska kyrkan i många stycken. Både andligt, diakonalt och organisatoriskt. Vi behöver deras nytänkande i mycket. Hon förtjänar all uppmuntran hon kan få.

Samtidigt så är Inga mycket tydlig att hon vill stå för klassisk kristen tro. Så här uttryckte hon sig innan kyrkovalet förra hösten:

Nomineringsgruppernas församlingssyn, synen på frivillighet och synen på rekrytering av kyrkliga medarbetare etc kommer att vara avgörande för hur man kommer att hamna i denna fråga. Vi borde ha lämnat hela det kommunalkyrkliga tänkandet bakom oss och istället tänka på hur vi på bästa sätt kan bygga levande församlingar. Volontäråret eller som det tidigare hette diakonalaåret ligger väl i linje med ett positivt församlingsbyggande.

Frimodig kyrka skriver följande i sin valplattform om församlingen:

Församlingen – trons hem FRIMODIG KYRKA vill att det avspeglas i alla beslut att församlingen är basen i Svenska kyrkan. En huvuduppgift blir därför att bygga levande församlingar där människor kan komma till tro på Jesus och växa som kristna. Församlingarna skall ta människors andliga sökande på djupaste allvar och visa dem på den kristna tron. Detta är en förutsättning för att kunna fylla de tomma kyrkorna igen. Församlingarna måste få präglas mycket mer av andligt liv och mindre av byråkratiskt krångel. Församlingen är också viktig för att skapa gemenskap människor mellan. Detta sker alltifrån den stora gemenskapen i gudstjänsten till den lilla gemenskapen i smågrupper. En ökad delaktighet, med stora inslag av ideellt arbete, ökar också gemenskapen i församlingarna. Lösningen på problemet med övertaliga kyrkor är inte i första hand utförsäljning, utan att se till att de fylls av liv och gudstjänst. FRIMODIG KYRKA önskar se en frimodig tro i Svenska kyrkan, så att tomma kyrkor kan fyllas på nytt!

Följande tidningar har skrivit om Frimodig kyrkas initiativ:

Dagen
Världen idag
Kyrkans tidning
Beakta speciellt vad (S)-ledaren Olle Burell säger i Världen idag. Spännande att se var (S) hamnar.