Läs reportaget om Broby församling i tidningen Norra Skåne.

Sug ett tag på kontraktsprosten Anders O Johanssons avslutning: – Det finns alltid negativa saker att prata om. Men jag har jobbat som präst i 32 år och jag kan säga att det inte någon gång tidigare har varit så roligt som nu.

Följande står bl.a. att läsa i Frimodig kyrkas valplattform. Kul när våra förtroendevalda praktisera det på hemmaplan så det inte bara blir tomma ord.

Församlingen – trons hem
Frimodig kyrka vill att det avspeglas i alla beslut att församlingen är basen i Svenska kyrkan. En huvuduppgift blir därför att bygga levande församlingar där människor kan komma till tro på Jesus och växa som kristna. Församlingarna skall ta människors andliga sökande på djupaste allvar och visa dem på den kristna tron. Detta är en förutsättning för att kunna fylla de tomma kyrkorna igen. Församlingarna måste få präglas mycket mer av andligt liv och mindre av byråkratiskt krångel. Församlingen är också viktig för att skapa gemenskap människor mellan. Detta sker alltifrån den stora gemenskapen i gudstjänsten till den lilla gemenskapen i smågrupper. En ökad delaktighet, med stora inslag av ideellt arbete, ökar också gemenskapen i församlingarna. Lösningen på problemet med övertaliga kyrkor är inte i första hand utförsäljning, utan att se till att de fylls av liv och gudstjänst. Frimodig kyrka önskar se en frimodig tro i Svenska kyrkan, så att tomma kyrkor kan fyllas på nytt!

Diakoni – trons händer
Diakonin syftar till att stötta de svagaste i samhället och hävda människors lika och okränkbara värde. Ekonomiska neddragningar med utslagning, arbetslöshet, hög sjukfrånvaro och splittrade familjer som följd har lett till stegrade behov av mänsklig omsorg. Marknadskrafternas fokusering på konsumtion och personlig framgång har fått många att känna sig misslyckade och utanför. Frimodig kyrka vill därför arbeta för att stärka det diakonala arbetet och öka den diakonala medvetenheten i Svenska kyrkan. Invandrarfientligheten breder ut sig i Sverige. Vi är som kristna skyldiga att hjälpa och stötta invandrare och flyktingar. Frimodig kyrka stöder Svenska kyrkans ledning, då den aktivt och kraftfullt tar avstånd ifrån invandrarfientliga krafter i samhället……………………………….

Följande citat sammanfattar väldigt väldigt väl varför strukturutredningens stordriftstänkande är så fel: “Församlingar byggs underifrån utifrån gemenskapen kring Ordet och sakramenten. Nära altaret. Så har det varit sedan urkyrkans dagar. I de nya storkommunala pastoraten byggs kyrkan uppifrån.”

Är det inte så att hela utredningen är en enda stor spretig kompromiss? Alla har fått i genom sina kardinalfrågor. Moderaterna tror sig ha fått försäkringar om att utredningens förslag kan trygga ekonomin. Sossarna vet att de kan behålla sitt inflytande över kyrkan, trots att allt färre vill engagera sig, genom att makten koncentreras till allt färre människor i de stora pastoraten. Maktkoncentrationen innebär naturligtvis också att “kyrkopolitiskt” ej korrekta åsikter kan kväsas effektivt. Centern får på pappret behålla församlingsnamnen och deras kamp för att tunna ut församlingsbegreppet har gett resultat. Folkpartisterna tror sig ha kommit en bit på vägen i deras mycket lovvärda arbete för fri församlingstillhörighet, genom att man inte behöver bo i församlingen, för att kunna väljas in i församlingsrådet. Vad kd och posk fått ut av utredningen det vet jag inte riktigt. Men jag känner till ett flertal mycket bekymrade gräsrötter ifrån dessa grupper.

Vad kan man mer läsa i dagens nummer i Kyrkans tidning? Jo, Anna Sophia Bonde gör debut som extern skribent. I detta nummer har hon till uppgift att kommentera dagens ledare som handlar om prästen Ulla Karlsson. Ni vet hon som så tragiskt förnekat hela försoningsläran i den kristna tron. Ulla Karlsson har gjort det enda riktiga och lämnat sin tjänst. KT:s ledare tycker dock att Svenska kyrkans forskningsenhet skulle ha stått upp bättre för Karlsson.
Anna Sophias kommentar är väl värd att läsa. Ni finner den här under rubriken ”Biskoparna borde sitta i krismöte” efter ledaren.

Anna Sophias bidrag kan också läsas här.

…Å ANDRA SIDAN

Biskoparna borde sitta i krismöte

Fallet Ulla Karlsson har många intressanta dimensioner – om man bortser från det tragiska i att en enskild präst låter påskina att hon vill diskutera principiella teologiska ställningstaganden i media, när hon egentligen hade behövt gå med sina tvivel till en god själavårdare.

Forskningsenheten i all ära men de som verkligen borde sitta i krismöte är ju biskoparna. Är inte Ulla Karlsson en möjlig effekt av de senaste decenniernas mjukisteologi som alltid menar att det är finare att kunna ställa frågor än att komma med svar? Och där allt ska välkomnas, även rena dumheter (som till exempel Lena Einhorns teori att Jesus och Paulus var en och samma person), för sådant sägs bidra till en demokratisering av samtalet, vilket verkar vara det bästa betyg som liberalteologin kan dela ut, alla kategorier.

Medan man i de flesta stift agerar bullterrier så fort det kommer en prästkandidat som verkar lite konservativ så är det betydligt mer laissez-faire för de liberala. Det mesta går an. Tvivel verkar alltid hälsosammare än tvärsäkerhet; det sägs vara ett tecken på mognad.
Men nu börjar vi skörda frukterna av den sortens önsketänkande. Och det innebär att det finns alldeles för många präster som använder predikstolen för att diskutera just sina egna tvivel – snarare än förmedla sin glädje över evangeliet och över det som Jesus gjort i deras liv. När vi inte håller oss till vår affärsidé (för den som undrar: förkunna evangelium) förlorar vi omedelbart i relevans. Tarotkort, spa-behandlingar och yoga verkar då minst lika meningsfullt som att sitta i kyrkbänken och lyssna till ännu en präst som förkunnar sin förlorade tro.

Anna Sophia Bonde

FRIMODIG KYRKA anser att resurserna skall satsas på kärnverksamheten, alltså fira gudstjänst (inklusive kyrkliga handlingar), bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

Jo, de kyrkliga handlingarna är viktiga för Frimodig kyrka.Det finns ingen annan kyrka i Sverige som är i närheten av Svenska kyrkans kontaktnät i relation till svenska folket. Detta kontaktnät skall självklart Svenska kyrkan värna. Naturligtvis inte genom att man ändrar i det kristna budskapet för att behålla medlemmarna. Däremot är det alldeles utmärkt att anpassa gudstjänsttiden för begravningar så det passar så många som möjligt 2011. Ifall vi är övertygade om att vi har världens bästa och helt avgörande budskap så kan det inte vara någon större uppoffring att ge möjligt för begravningsgudstjänster även på lördagar, åtminstone i de större församlingarna. Frimodig kyrka motionerade för övrigt om detta i Göteborgs stiftsfullmäktige redan för fyra år sedan genom Eva B Gärtner. Vem vet, det vara kanske denna motion som satt stenen i rullning? Under alla omständigheter så är samfällighetens beslut i Göteborg mycket klokt.

Ni kan läsa mer om beslutet i GP och Kyrkans tidning.

09.30 Välkomstfika

10.00 – 10.45 Hans Weichbrodt: bibelstudium över Jes 52:13- 53:12. Försoningsteologin i GT kopplat till uppfyllelsen i NT

11.15 – 12.00 Anna Sophia Bonde: föredrag med temat “Varför människan inte kan låta bli att synda – om paulinsk och postmodern människosyn”.

12.00 – 12.30 Frågestund

12.30 – 13.30 Lunch

13.30 – 15.00 Årsmötesförhandlingar

15.00 Bönegudstjänst

Varför detta tema? Vi tror det är viktigt att knyta an till den debatt som uppstått kring frågor som rör syndabekännelsens vara eller inte vara i gudstjänsten, arvsynden och dopet. Vi ser tydliga teologiska glidningar i dessa frågor. Bl.a har det i Kyrkans tidning varit infört debattartiklar som vill avskaffa kravet på syndabekännelse i alla huvudgudstjänsterna.

Kyrkohandbokskomittén föreslår också att syndabekännelsen skall vara fakultativ. Domkapitlet i Skara skriver i sitt remissvar till komitténs arbete, att det är en tråkig tradition att det första samtalsämne vi tar upp när vi samlas för att möta Gud är vars och ens synd och skuld. Det är inte heller befogat att bekänna vår tillhörighet till en fallen värld som envars personliga skuld. Enligt domkapitlet kunde en utförlig bekännelse av synd och skuld, följd av en tydlig villkorslös avlösning, i huvudgudstjänsten ha sin plats efter predikan och trosbekännelsen under söndagarna i fastan, särskilt passionstiden, i varje fall på Långfredagen och på Domssöndagen men i övrigt vara fakultativ.

Men som väl är så är många emot denna ändring. Läs bl.a. denna debattartikel i Kyrkans tidning där ett antal personer försvarar syndabekännelsen.

Artikeln avslutas på följande vis:

Vår möjlighet att om och om igen få ta emot gränslös förlåtelse är dessutom konsekvensen av vad Jesus gjorde för oss på Golgata. Jesus gav sitt liv för att rädda oss från synd och ondska. Syndernas förlåtelse, med allt vad den kan innebära av upprättelse, trygghet och glädje är betald i blod. Ska vi då låta bli att be om den för att det skaver att tala om oss själva som syndare?
Självklart inte! Vi ska tvärtom tala mer om synden, men på vår tids språk och med nåden i centrum. Och vi ska aldrig förneka människor att ta emot den förlåtelse och upprättelse som Jesus kom till jorden för att ge oss.

Problemet är inte tiden – högmässa söndag 11. Vid den tiden är det inte svårt att samla folk till hundutställningar, loppmarknader, friluftsaktiviteter och utflykter. Problemet är att den söndagliga gudstjänsten, måste byggas av människor som har gudstjänsten som sin första prioritet. Länge har Svenska kyrkan byggt på evenemang för att ”locka” människor. Det är dyrt och arbetskrävan­de.
De som nu behöver värnas är de självgående kyrkokristna. De som oavsett när församlingen firar gudstjänst kommer därför att de vill fira – just gudstjänst.

Just det, som sin första prioritet. I samma tidning finns också en artikel som beskriver hur de anställda och förtroendevalda inte prioriterar gudstjänsten. Fredrik Modéus skriver i sin utmärkta bok Längta efter liv – Församlingsväxt i Svenska kyrkan, att församlingar som växer kännetecknas bl.a. av att de anställda och förtroendevalda firar gudstjänst. Skönt att höra min egen biskop Carl Axel Aurelius säga att det skall vara fullständigt självklart att de som utgör Svenska kyrkans inre kärna skall vara med vid gudstjänsterna. Jag lever själv i en församling där de anställda alltid är med på gudstjänsterna. Tyvärr så ser vi sällan de partipolitiska företrädarna i kyrkan med några undantag. Däremot firar de förtroendevalda som inte representerar de politiska partierna gudstjänst nästan varje söndag. Hur skall vi som representerar kyrkan få andra att fira gudstjänst om vi inte själva gör det?

Biskop Ragnar Persenius anser att kyrkan genomgår en inre sekularisering, därför har också gudstjänsten förlorat i betydelse. Bakgrunden, enligt honom, finns i den teologi som har starkast ställning i dag. Ragnar säger:

Vi har sett en teologisk omsvängning på senare år. Den liberalteologiska trend som råder handlar mycket om att tolka budskapet utifrån sig själv, men evangeliet är gudomlig uppenbarelse. Att gå i gudstjänst handlar om mer än det som jag själv kan tänka ut hemma. I gudstjänsten kommer Gud till oss i förkunnelsen, sakramenten och gemenskapen i bön och lovsång.

Nu måste istället Svenska kyrkan och ärkebiskopen lära av alla de kyrkor runt om i världen som inte har dalande siffror. En sak som förenar dessa kyrkor är de inte har anammat den liberala teologin. Är det inte dags att börja tala om det nu? Den liberala teologin verkar inte generera väckelse. För visst är lösningen på problemet folkevangelisation eller folkmission istället för att alltid tala om folkkyrka? För ett tag sedan hörde jag en av de fjorton biskoparna säga att han slutat att använda ordet folkkyrka. Det funkar inte längre menade han. Han har kanske rätt……..?

Nedan ser ni statistik för fyra av de uppmätta parametrarna:

lila linje=kyrkliga begravningar
blå linje=dop
grön linje=kyrkliga vigslar
röd linje=konfirmander

Även Aftonbladet skriver på samma tema.

Församlingshemmet är till salu, redan har man börjat tömma det. Kyrkvaktmästaren tyckte inte om att bli av med sina saker, hon sa upp sig i vredesmod!

I våras talade Carin Stenström på Göteborgsföreningens årsmöte. Även hon är drabbad är sammanslagning i sin egen församling. Hon talade mycket om vilket svek sammanslagningarna är mot hela landsbygden. Många, många gånger sker sammanslagningarna mot församlingsbornas vilja. Det värsta är att många som försöker kämpa inser att det inte är någon idé; trots fagra löften om samråd, är allt redan bestämt i förväg, att kämpa lönar sig föga.

Sofia och Fredrik ville kämpa. ”Ja då får ni engagera er politiskt, ni kan vara med på centerns lista”, blev svaret de fick. ”Nej tack, sade de, partipolitik har inget i kyrkan att göra.”

För levande församlingar står det i våra annonser. Fyll kyrkorna med evangeliet om Jesus Kristus så är snart talet om tomma kyrkor ett minne blott. De som de första tolv fick i uppdrag att gå ut med gäller än i dag! Hela vårt land är fullt av sökande människor som inget hellre vill än bli tagna på allvar!

För en kyrka fri från partipolitiken står det i en annan av våra annonser. Vi har en FRI kyrka, då kan inte de politiska partierna styra!

Sofia funderade på att skriva en insändare i sin lokalpress när hon kom hem; ”Rösta in Jesus i kyrkan”, tänkte hon skriva. Många längtar efter en påkristning i sina församlingar. Frimodig kyrka vill påkristna, vi vill att gudstjänsten (varje söndag!) skall vara centrum för allt arbete i Svenska kyrkan. Utifrån gudstjänsten bygger vi vidare i veckan, ut i vardagen går vi frimodiga. Vanlig kristendom helt enkelt!

Svenska kyrkan är till för oss medlemmar och behöver vårt engagemang. Så inleds texten om kyrkan, men så fel det är! Det är medlemmarna som ÄR kyrkan. En kyrka är ingen serviceinrättning som är till för dess medlemmar. Ingen skulle komma på tanken att säga”Idrottsrörelsen är till för sina medlemmar”, för det skulle vara lika absurt som att inför riksdagsvalet försöka nå engagemang hos väljarna genom att påstå att “Sverige är till för sina invånare”. Idrottsrörelsen utgörs av idrottarna, Sverige består av invånare i landet, och kyrkan är alla de människor som vill bekänna Jesus som sin Herre.

I nästa stycke berättas om Sveriges 3400 kyrkor, men hur tänker man när man innan man nämner att de är levande rum för gudstjänster skriver att de är unika byggnader och värdefulla kulturarv? Dessa kulturintressanta byggnader är byggda för gudstjänstfirande, deras främsta syfte är inte att locka turister p.g.a. sitt utseende, eller sitt konstinnehåll, utan att vara rum för den gudstjänstfirande församlingen. Självklart borde det vara det vi skyltar med och för fram.

Ytterligare några stycken senare handlar det om tro och tvivel: Svenska kyrkan erbjuder ett sammanhang där vi får möta varandra, dela tro och tvivel och närma oss Gud. Det som står där är inte fel – kyrkan ska vara en plats där vi får möta varandra och där vi kan dela tro och tvivel, men det ska också vara en plats där vi får MÖTA Gud. Svenska kyrkan måste sluta skämmas för att vara kyrka!

I Dagen berättar statsvetaren Magnus Hagevi: En vän var nyligen på ett dop där prästen sa, typ: “Det finns ju olika religioner i olika delar av världen, beroende på kulturen. Här i Sverige råkar det vara kristendomen”. Då minskar incitamentet att gå, då kan man lika gärna gå var som helst.” Med sådana präster får kyrkan ingen profil över huvud taget!

I samhället finns föreningsliv för de flesta olika aktiviteter och åldrar, det finns meditationsmöjligheter på mängder av olika ställen, klassisk kyrkomusik kan man höra i konserthus och  vill man vara med i en samtalsgrupp finns det i många huvudmäns regi. Kyrkan ska inte, försöka vara en aktivitetsförening, en stilla plats, en konsertlokal eller ett forum för samtal. Kyrkan ska vara kyrka, komma med budskapet om Jesus. Det kan innebära det mesta av aktiviteter, musik, stillhet, samtal etc., men plockar vi bort Jesus gör alla de där aktiviteterna bara kyrkan till en profillös huvudman bland alla andra.

I Dagens artikel står det vidare: Lärdomen och utmaningen, enligt Magnus Hagevi, är att gudstjänster med ett tydligt centrum och fokus är mer eftersträvansvärt än att skapa “religiösa möten” med mer allmängiltiga budskap. FRIMODIG KYRKA vill att kyrkan slutar skämmas för det gamla beprövade budskapet om Jesus, och att det får prägla alla gudstjänster och allt församlingsliv. Så tror vi att församlingar kan växa, så tror vi att kyrkorna fylls och så tror vi att församlingen kan bli en verkligt levande gemenskap.