En ny luthersk kyrka tar form
En ny luthersk kyrka tar alltmer form i Sverige (och i Norden). I lördags biskopsvigdes min konfirmandledare (1976!) och ELM-BV:s tidigare missionsdirektor Roland Gustafsson till biskop inom Missionsprovinsen. Högtiden ägde rum på Schillerska gymnasiet i Göteborg. Jag hoppas verkligen att Rolands arbete skall få stor välsignelse för Guds rike, även om jag inte kan se det rätta i biskopsvigningen och bildandet av en ny kyrkostruktur.
På 60- och 70-talen bildades också lutherska frikyrkor i Sverige. De är idag ganska många (googla på nätet så ser ni!) men det som framförallt utmärker dem är att de är små och marginaliserade. Det är inte allt för många i svensk kristenhet som känner till dem. Kommer Missionsprovinsen att gå samma väg till mötes?
Personligen kan jag inte glädja mig över min gamle konfaledares biskopsvigning. Jag ser en alltför stor risk för splittring inom exempelvis ELM-BV. Svenska kyrkan behöver också alla goda krafter som vill stå upp för klassisk kristen tro. Jag har tidigare på bloggen publicerat en artikel om varför biskop Bertil manade till att vi skall vara kvar i Svenska kyrkan.
Roland Gustafsson var fram till sin vigning missionsdirektor i ELM-BV. BV:s legendariske grundare Axel B Svensson som tillika var kyrkomötesledamot på 50-talet manade till att vara kvar i Svenska kyrkan på 70-talet när den nya lutherska bekännelsekyrkan bildades (för att sedan splittras).
Han argumenterade utifrån Skriften i Nya Väktaren 1972:12 (min korta sammanfattning):
1. Ingen profet medverkade till emigration trots Israels avfall. De fortsatte att kämpa emot avfallet och utgången visade alltid att deras handlingssätt var det rätta.
2. Apostlarna fortsatte förbluffande nog efter Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd att deltaga i gudstjänsterna i templet och synagogerna.
3. Apostlarna gick inte Gud i förväg. Ger man sig tid att vänta, så slipper man ångar förhastade åtgärder.
För min egen del håller Axel B Svenssons argument fortfarande. Jag är satt i Svenska kyrkan, där jag är döpt och konfirmerad (även om det var på läger i en inomkyrklig rörelse!). Jag har tagit aktiv del i Svenska kyrkans gudstjänst- och församlingsliv under nästan hela mitt liv. Min kallelse finns i Svenska kyrkan – här stannar jag, även om jag kan vara mycket pessimistisk om Svenska kyrkans framtid i vissa mörka stunder. Jag är öppen för att man kan tänka olika kring dessa svåra frågor.
Filed under: Medlemskap i Svenska kyrkan, Uncategorized
Jag förstår viljan att stanna kvar i SvK, men frågan är när gränsen är nådd. Och jag vet att olika människor i olika tider dragit den vid olika tillfällen, därav den splittrade evangeliska gemenskapen. Än så länge finns goda församlingar att vara och verka i, men de kan inte längre få kyrkoherdar som inte ställer upp på vissa saker; såsom att upplåta kyrkan till samkönade äktenskap och även den evigt omtjatade frågan om kvinnopräster. Likaså innebär ett icke-omfamnande den senare ett stopp för den som upplever en kallelse till prästämbetet. Många goda prästkandidater ser ändå att för enhetens skull är det värt att kompromissa, men sanningen är att detta görs rakt emot Herrens bud, det görs inte sällan mot det egna samvetet (även om det någon många gånger dövas efter hand) och det är tydligt utpekat som synd i romarbrevet. Missionsprovinsen har inte sökt vara en ny kyrkobildning, utan en enande livboj som ger en möjlighet för de församlingar som inte känner förtroende nog att välkomna en Svenskkyrkligt vigd präst, att ändå få en präst vigd i god apostolisk ordning och med episkopal tillsyn. Själv är jag inte helt klar i hur man ska se på alla delar, men efter att själv ha ställts inför antagningskommitén och själv kompromissat och sett vad det gjorde med mitt samvete, så kan jag ALDRIG råda en enda människa att på samma sätt böja sin rygg under detta människobud. Detta sagt vill jag ändå välsigna de präster som med rent samvete ändå funnit en väg, men jag tror de valt fel.
Samtidigt ber jag dig, Jan-Anders, att inte bidra till att Mp blir så marginaliserad som du sett att andra lutherska kyrkobildningar blivit. Vår vilja är att kunna samla de olika fromhetstraditionerna, och vara en bred sammanslutning bibel- och bekännelsetrogna Jesus-efterföljare. Men tyvärr är det inte bara sekulär media och den liberalare fåran inom SvK som baktalar och bidrar till marginaliseringen.
Hoppas att jag i något ändå fått skapa en större förståelse för oss som inte har samvete att stanna kvar.
Din i Herren
/Niclas
Hej Niclas, tack för det du skrivit!
Jag känner verkligen starkt för er som inte blir prästvidga pga samvetsbetänkligheter. Obegripligt att SvK inte vill ta vara på din och andras kallelser. Som du säkert vet så har jag motionerat flera gånger på kyrkomötet för att få till en förändring.
Men därifrån till att vi skall gå in i en ny kyrkostruktur, som jag upplever som en irreversibel handling, med biskopsvigningar, domkapitel mm är jag inte övertygad om. Jag tycker att vi måste kunna föra ett samtal kring detta och faktiskt få komma fram till helt olika slutsatser. Jag får ganska ofta frågor om MP ifrån både yngre men också ifrån många äldre människor. Många äldre i “bekännelsetrogna sammanhang” är oroliga över att just deras sammanhang skall spittras genom MP. Jag måste då utifrån mitt samvete delge min principiella uppfattning (även om jag känslomässigt känner för att du skall bli prästvigd), utan att för den skull tala illa om mina medkristna. Jag tror verkligen att du uppriktigt vill att MP skall samla de olika fromhetstraditionerna, och vara en bred sammanslutning av bibel- och bekännelsetrogna Jesus-efterföljare. Problemet är bara att en majoritet av företrädare för denna bredd av traditioner, inklusive biskop Bertil, avrådde för att bilda MP. Jag tycker fortfarande att folket i MP skulle ha lyssnat på denna majoritet av bibel- och bekännelsetrogna Jesus-efterföjare.
Hälsningar i Kristus!
/Jan-Anders
Det finns mycket att anföra mot Jan-Anders inlägg. Vill bara citera vad Biskop Bertil sa till mig i ett telefonsamtal efter min vigning. “Du och Mpr har en vision och den ska du och Mpr fullfölja”. Han inneslöt oss i sina böner och önskade oss och mig som biskop Guds välsignelse.
Bp Bertil ville stå kvar inom Sv k, men han marginaliserade inte oss, som gick en annan väg. Han tog inte frimodigheten ifrån oss. “Ni har ett uppdrag och det ska ni fullfölja”, sa han vid ett annat tillfälle. Mpr håller fast vid att vi är en rörelse inom Sv k:s andliga tradition. Ansvaret ligger på kyrkoledningen, som avvisade våra försök till samtal.
I Kristus
+Arne
Jag har verkligen inte velat marginalisera MP, i så fall hade jag naturligtvis inte skrivit om biskopsvigningen. Om man vill marginalisera då tiger man och ignorerar. Istället uttryckte jag min oro över att en ny luthersk frikyrka riskerar att hamna i samma situation som bekännelsekyrkorna m.fl på 70-talet angående marginalisering. Men framförallt bär jag en oro över den splittringstendens som jag ser i flera inomkyrkliga rörelser idag. Jag blir bekymrad över att du inte tar detta på allvar.
När det gäller ansvar, bär naturligtvis kyrkoledningen ansvaret för sekulariseringen av Svenska kyrkan. Men var och en av oss bär ansvar för våra egna handlingar – detta ansvar kan vi inte lägga över på kyrkoledningen.
Jag tror det är bra om både du och jag använder offentliga citat av biskop Bertil. Det blir annars ogörligt att diskutera. Däremot tycker jag det är ärligt att du gör tydligt att ni inte står kvar i Svenska kyrkan utan gått en annan väg.
Jag vill ännu en gång uttrycka, att jag verkligen önskar att Rolands arbete skall få stor välsignelse för Guds rike, även om jag inte kan se det rätta i biskopsvigningen och bildandet av en ny kyrkostruktur. Jag måste få uttrycka denna tveksamhet utan att bli anklagad för att ta bort frimodigheten i ert arbete. Er frimodighet vilar ju på en helt annan grund, än min person!
Ännu en gång: Jag är öppen för att man kan tänka olika kring dessa svåra frågor, utan att behöva bli anklagad för att ta bort någons frimodighet.
Finns det inte en motsvarande risk att Frimodig Kyrka marginaliseras eller också sekulariseras i takt med Svenska Kyrkan? Biskop Arne är ju lika mycket biskop som någon annan luthersk biskop. Hur står det till med ekumeniken i Frimodig Kyrka?
Den risken finns alltid för oss som kristna att vi blir sekulariserade. Men vi får även här lita på Skriftens ord: “Gud själv har sagt. Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig och därför kan vi tryggt säga: Herren är min hjälpare, jag skall aldrig frukta. Vad kan en människa göra mig? Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er, se på vad deras liv förde fram till och ta efter deras tro. Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. Låt er icke ryckas med av främmande läror.” Hebr 13:5-9 Risken för att vi skall bli marginaliserade ökar naturligtvis om vårt väljarunderlag lämnar Svenska kyrkan. Jag ser dock inte detta som en övehängande risk efter den valframgång vi gjorde.
Hur är det med ekumeniken i Frimodig kyrka? Dåligt, pga att det inte är vår uppgift! Frimodig kyrka är en nomineringsgrupp inom Svenska kyrkan. Nomineringsgrupper bedriver inte ekumenik primärt. Däremot finns det många människor inom Frimodig kyrka som är ekumeniskt sinnade. Vi jobbar enligt vår valplattform för att Svenska kyrkan skall bedriva en ansvarsfull ekumenik. Vi vill att Svenska kyrkan skall lära av växande kyrkor världen över. Jag ser gärna att Svenska kyrkan bedriver ekumenik mot Mpr. Men det brukar inte vara så lätt med ekumenik precis när en splittring håller på att ske.
Tack Jan-Anders för Ditt svar.
Allt Gott!
OK, MPr är inte bra, tycker du. Det framgår klart.
Det vore dock lite intressant att se din alternativa vision. Hur ser framtiden för Sv Ky ut? Hur ska de bekännelsetrogna handla för att bevara enheten och möjligheten att vara kvar i Sv K?
Hej igen Jan-Anders!
Några rader till från mitt håll. Mitt första inlägg blev alldeles för kort, och skickades iväg innan jag hunnit tänka klart. Nu blir det istället två inlägg. Ursäkta!
Först vill jag säga att det är fint att du öppet talar om hur du ställer dig till Missionsprovinsen. På nätet får man stå till svars för sina åsikter, och det hedrar dig att du utsätter dig själv för det.
Du säger att du upplever en kallelse till att stå kvar i Sv Ky. En sådan inställning kan jag förstå och till viss del sympatisera med. Man lämnar inte sin post, utan står kvar och kämpar och verkar i det sammanhang Gud har satt en i. Det är en god princip, menar jag.
Precis som de flesta andra principer finns dock det tillfällen då denna inte är användbar. Och kanske menar du det också? Tänker Du att det överhuvudtaget existerar omständigheter där ”nöd bryter lag”, då de som egentligen älskar och vill försvara Svenska kyrkan tvingas handla annorlunda, och tvingas skapa alternativ för att överhuvudtaget överleva som kristna? Hur långt ifrån ett sådant scenario står vi idag, frågar jag.
De som stannar kvar och kämpar i Svenska kyrkan gör kanske det därför att de tror att det snart vänder. Det vill säga, det handlar inte om att ”följa skeppet till botten”, utan att be och vänta på att Gud ska förändra Svenska kyrkan. Är det så Du tänker?
I så fall undrar jag vad Du vill ge för råd till dem som inte tror på denna ljusa framtid. Om man inte tror att det kommer att vända i Sv Ky, vad ska man göra då? Finns det något alternativ som är bättre än Mpr?
Henrik Perret använde på sin blogg Esra 3:12 för att beskriva Mpr. Trots att vi har olika uppfattningar om Mpr tycker också jag ordet är träffande.
“Men många av prästerna och leviterna och huvudmännen för familjerna, de gamla som hade sett det förra huset, grät högt när de såg grunden läggas till detta hus. Många andra jublade och var så glada att de ropade med hög röst.”
Det nya templet saknade glansen som det förra ägde. Dess futtighet skapade tårar i deras ögon som mindes det gamla templet. Kanske kunde detta byggprojekt upplevas som futtigt och ”marginaliserat”, i någon mening. Men Gud verkade genom detta. Kanske kan Mpr vara något litet, men vackert i Guds ögon? För hur kan vi vara så säkra på att Mpr inte var Guds plan? (Apropå Axel B:s tredje argument.) Såvittt jag förstår är Mpr något nytt, i en mening, samtidigt finns det en kontinuitet med den gamla Svenska kyrkan. Om man älskar Svenska kyrkans andliga tradition borde man väl vara glad över att Mpr vill bevara denna?
Tack för din blogg och ditt arbete för Frimodig kyrka. Må Gud välsigna Dig!
I Kristus
//Mattias Lindström
Hej Mattias!
Jag uppskattar att du skriver, ffa din framtoning i andra inlägget. Jag skall försöka att svara på frågorna i dina båda inlägg.
Alternativ vision för Svenska kyrkan efterlyser du: Jag tycker att Frimodig kyrkas valplattform ger en bra vision för Svenska kyrkan. Den är långt ifrån fullständig, men om Svenska kyrkan kunde gå i denna riktning skulle mycket vara vunnet. Men för att kunna genomföra vår vision så måste många rösta på Frimodig kyrka och inte lämna Svenska kyrkan för andra kyrkor. Detta är ju ganska självklart och måste vara tämligen okontroversiellt.
Jag är långt ifrån övertygad om att jag kommer att få se vår ”vision” genomförd. Jag är inte ens säker på att mina barn kommer att få se en upprättad Svenska kyrkan. Det finns däremot de som tror att det politiska systemet kommer att rämna snabbt, exempelvis professor Eva Hamberg. Ifall det politiska systemet kollapsar inom en rimlig framtid kan vi få en annan utveckling snabbare än vi kan ana. Jag är själv som jag skrev många gånger pessimistisk. Men min pessimism får inte ligga till grund för att jag skall lämna min kyrka, när hon som mest behöver mig. Fortfarande kommer människor till tro på Jesus Kristus i Svenska kyrkan. Det är ett tydligt tecken på att den Helige Ande fortfarande verkar inom Svenska kyrkan. Vilken rätt har jag då att lämna? Det finns fortfarande väldigt många levande gudstjänstgemenskaper inom Svenska kyrkan. Det finns också många kyrkoarbetare som kämpar med att bygga levande församlingar inom Svenska kyrkan, fler än vi tror många gånger. Jag menar att vi har en skyldighet att stötta dessa människor. Jag kan inte se dessa i ögonen och tala om att jag övergett Svenska kyrkan. Utifrån bl.a. dessa resonemang ser jag ingen annan kyrka för mig, eftersom jag är satt i Svenska kyrkan. För Gud är allt möjligt, trots vår mänskliga pessimism. Vi vet inte vilka planer Gud har för Svenska kyrkan.
När det gäller alternativ för att överleva andligt, så har vi ett flertal inomkyrkliga rörelser, vissa över 100 år gamla, som verkligen kan få ett stort existensberättigande i den nuvarande situationen. Låt dessa rörelser blomma upp och ge andlig föda, där inte SvK tar sitt ansvar. Jag tror också att det var så enheten skulle ha kunnat bevaras inom de ”bekännelsetrogna leden”.
Du skriver: ”Såvittt jag förstår är Mpr något nytt, i en mening, samtidigt finns det en kontinuitet med den gamla Svenska kyrkan. Om man älskar Svenska kyrkans andliga tradition borde man väl vara glad över att Mpr vill bevara denna?”Visst är MP något nytt, men vi har sett liknande kyrkobildningar tidigare. Jag hade blivit mycket gladare om ni varit kvar i Svenska kyrkan och vi tillsammans hade kunnat jobba för dess upprättelse.
Jag övertygad om att Gud verkar genom sin Ande i alla kyrkor och samfund som bekänner honom som sin Herre, detta gäller självklart också inom Mpr. I alla dessa sammanhang ser Guds ögon något vackert!
Gud välsigne ditt och din frus viktiga arbete i Peru!
Hej igen Jan-Anders!
Tack för Ditt svar. Och tack för uppmuntran i missionsarbetet!
Lite bättre förstår jag nu hur du tänker. En sak funderar jag emellertid fortfarande på: finns det tillfällen då de kristna inte bör “stanna på sin post”, utan tvärtom söka alternativ i kyrkliga frågor? De här frågorna dyker inte bara upp i svenska kyrkan; i anglikanska kyrkan har skett en splittring http://www.nytimes.com/2008/12/04/us/04episcopal.html?_r=1
, och liknande utveckling ser vi i den största lutherska kyrkan i USA ELCA http://www.religion.dk/artikel/358722:Globalt-nyt–Truende-luthersk-splittelse-i-USA
Min fråga blir: är det alltid de som söker alternativa lösningar som bär skulden till splittringen? Kan man på förhand säga att vännerna i USA gör fel?
Vänliga hälsningar, Mattias
Jag ät lite för dåligt insatt i den amerikanska kontexten för att kunna uttala mig fullt ut om de gör fel eller inte. Jag ser dock ett par avgörande skillnader jmf med våra sammanhang.
1. I USA växer det upp nya kyrkor och samfund hela tiden. Vad detta beror på vet jag inte, det ligger kanske den amerikanska ”entreprenörsjälen” inte vet jag. I en svensk kontext jmf med en amerikansk är det relativt ovanligt fastän nya samfund skapas här också.
2. Svenska kyrkan har funnits sedan medeltiden i Sverige. Svenska kyrkan har spelat en oerhörd stor roll för hela svenska folket i väldigt många år. De amerikanska kyrkobildningarna är mycket yngre. Pga heterogeniteten i det amerikanska samhället har aldrig någon enskild kyrka framstått som hela folkets kyrka. Svenska folket har ett stort förtroende för sin kyrka.
3. Svenska kyrkan spelar en helt avgörande roll för det religiösa livet i Sverige. Alla andra trossamfund måste, vare sig man vill eller inte, relatera till ”storebror” Svenska kyrkan. Det som händer i Svenska kyrkan händer ofta för eller senare också i frikyrkorna. Något motsvarande samfund finns inte i USA med den särställningen. Svenska kyrkans utveckling är mycket viktigt för hela kristenheten i Sverige, kanske helt avgörande.
4. Vad jag kan förstå av det jag läst om de nya kyrkbildningarna i USA, så får de med sig stora delar av folket som står upp för klassisk kristen tro. Det är många som lämnar, det är hela församlingar som lämnar de befintliga kyrkosamfunden. Risken för marginalisering är då mycket mindre. Om man spelar ut kortet att lämna (vilket jag är tveksam till om man skall), är en absolut förutsättning att en stor majoritet av dem som står för klassisk kristen tro är med på tåget. Du tänker säkert inte så, men det gör jag!!
5. Jag är inte alls säker på att den ”nya episkopalkyrkan” behöver lämna den stora anglikanska gemenskapen under ärkebiskop Williams.
Självklart har de som liberaliserar kristenheten ansvar för att de splittrar Kristi kropp. Men vi har själva också det fulla ansvaret för hur vi bemöter detta. Detta är viktigt att vi inte spär på splittringen genom att handla ovist och splittrar de sammanhang där det finns enhet genom irreversibla handlingar.
[...] jag skrivit tidigare så anser jag absolut inte att vi skall lämna Svenska kyrkan för en ny kyrka. Torbjörn Lindahl har tidigare på sin blogg arumenterat för att [...]
Jan-Anders!
Har omsider från annat håll blivit uppmärksammad på att Du bloggat om mig och och Mpr. Får väl tacka för såväl ros som ris! Tack för att Du ”… är öppen för att man kan tänka olika kring dessa svåra frågor.”
Finns ingen anledning för mig att gå in i någon polemik. Vi har gjort, gör och kommer att göra olika vägval i livet. Gud hjälpe oss att göra dem i tro och med gott samvete inför Gud och medmänniskor.
Vill bara i korthet hänvisa till en blogg som jag skrivit på ELM-BVs hemsida om min konkreta situation – som ett vittnesbörd:
http://www.elmbv.se/blogg/?p=1367
Tillhandahåller gärna utförligare information till den som så önskar.
Bara ett par kommentarer:
Du nämner Axel B. Svenssons argument från 70-talet. Detta är ett av vittnesbörden från hans livs långa resa i nämnda fråga. Ett närmare studium av Axel B. Svensson och ”de kyrkliga frågorna” ger en ganska oklar bild av hans kyrkosyn. Mikkel Vigilius har i sin avhandling ”Kirke i kirken” redogjort för detta (sid 128–139) – rekommenderas för läsning! Kan vara på sin plats att överväga hur vi använder ”fädernas uttalanden” i vår dagsaktuella retorik.
Du nämner bildandet av frikyrkor från 60- och 70-talen, att de är små och marginaliserade. Ja, så var och är förmodligen fallet. Känner på intet sätt något behov av att rekommendera eller försvara sådana initiativ. Mpr i Sverige och Finland utgör inte heller något storslaget, kvantitativt sett. Samtidigt bör de frimodiga i Svenska kyrkan vara försiktiga med att tala om ”storlek och marginalisering”, fenomen som nämnda kyrka allt mer kämpar med.
Själv blir jag i en allt mer utsatt situation glad över bibelordet: “Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket” (Luk. 12.32).
Slutligen:
Vill tillönska Dig fortsatt frimodighet, Jan-Anders, på Ordets fasta grund! Kämpa trons goda kamp och glöm inte bort att vägleda och ta ansvar för dem som riskerar att kompromissa med tron p.g.a. en kyrkoordning som allt mer väljer att lyda människor mer än Gud. Jag tänker inte minst på unga män som fått och får kallelse att bli präster.