Partisekreteraren till undsättning
Centerns partisekreterare Anders Flanking ger sig nu in i valrörelsens 11:e timma. Han svarar på Per Wallins utmärkta debattartikel i GP.
Han säger: Vi tror att våra representanter kan tillföra mycket med en ideologisk grund i gröna liberala idéer.
Bra att det blir tydligt. De politiska ideologierna skall tillföras kyrkan.
Än tydligare blir det här: Därför är det bra att kunna rösta på företrädare med väl kända värderingar. Då blir partibeteckningen också en trygg varudeklaration. Centerpartiet har också genom kopplingen mellan förtroendevalda i kyrkomötet och i riksdagen aktivt drivit frågan om en ersättning till Svenska kyrkan för att bevara det kulturarv som finns i våra kyrkobyggnader.
Partisekreteraren erkänner helt öppet kopplingen mellan kyrkomötet och riksdagen. Bra att centern är tydliga.
Filed under: Centern, Frimodig Kyrka, Kyrkomötet, Kyrkovalet 2009, Uncategorized
Jag sympatiserar starkt med Frimodig kyrkas längtan efter en kyrka utan sekulär partipolitik. Däremot är jag förundrad över att man i sin ivriga opposition inte (vad jag kan se i FK:s valmanifest och i uttalanden av FK:s förteträdare) bemödat sig om att utarbeta ett konkret och trovärdigt organisatoriskt alternativ i en så central och för FK:s del identitetsbärande fråga.
Problemet är ju att kyrkans medlemmar gång efter gång sanktionerar rådande styrelseskick, antingen genom att rösta på riksdagspartierna eller genom att helt enkelt inte rösta alls (eller själva ställa upp). Det sägs inte sällan att kyrkan är ockuperad av de politiska partierna. Men vore det inte sannare att säga att kyrkan ockuperats av sina egna medlemmar, nämligen alla dem vars dopundervisning kraftigt försummats och som således fostrats att med uttalat eller tyst medgivande fungera som bas och uppdragsgivare åt de politiska partier som trots allt getts ett ganska massivt förtroende av dem som faktiskt röstar? Är kyrkfolkets konflikt verkligen en konflikt med de politiska partierna? Är konflikten inte snarare med alla de medlemmar som aldrig fått lära sig vad det innebär att vara döpt och kristen, och som följdriktigt ger beslutandemandat åt fel människor och inriktningar?
Visst är det stötande att partier i kyrkomötet låter sig influeras av t o m icke kyrkotillhöriga partikamrater i sitt kyrkliga engagemang, men är det rimligare att tro att detta kan avhjälpas organisatoriskt än att försöka förbjuda en enskild och kyrksam kandidat i ett annat valsystem att ta intryck av sin ateistiska fru? Och om de verkligt engagerade ska styra, vilket i och för sig förefaller mycket lämpligt, hur ska konkret deras inflytande säkras? De politiska partierna styr ju i stort sett på alla nivåer, så det så utskällda direktvalssystemet till kyrkomötet verkar (trots att det för all del är en väldigt dyr finess) inte vara boven i dramat. Ska kyrkogångsfrekvensen avgöra möjligheten till inflytande? Ska läroämbetet stärkas, och i så fall hur? Ska rena personval införas som enda valalternativ? Ska kyrkostämmor som något slags föreningsmöten sålla de engagerade från de oengagerade eller politiskt klåfingriga? För någonstans går det ju inte att komma ifrån att om kyrkans döpta medlemmar verkligen velat få bort partipolitiken från kyrkan, så hade den försvunnit för länge sedan.
Det blev ett långt inlägg, men jag hoppas verkligen FK vill svara, för det stör mig att en så ambitiös satsning i allmänhet och kraftfull markering mot partipolitisering i synnerhet ska grumlas av otydlighet i de egna svaren, ja rent av brist på alternativ överhuvudtaget!
Med vänlig hälsning
Måste säga att det blir lite löjliga kommentarer till Anders Flankings artikel till den dåligt underbygga artikeln av Per Wallin. Vad är det för fel att Centerpartiet har två riksdagsmän i centerns kyrkomötesgrupp varav den ene präst? Självklart är det bra att dessa driver frågor angelägna för Svenska Kyrkan. Bakom era blandade principiella och värderingsmässiga åsikter finns förstås en obiblisk bibelfundamentalism och en reaktionär antidemokratisk syn på Svenska Kyrkan!
Bra fråga. Helt rätt, kyrkan är genompolitiserad. Inte enkelt att ändra på detta i en handvändning. Jag har i tidigare blogginägg skissat på en modell. http://www.frimodigkyrka.se/blogg/2009/05/12/hur-skall-svenska-kyrkan-styras/
Viktigt att man inte blir taktiker och väljer system efter vad som gynnar ens egna intressen. Valsystemet är av principiell art i kyrkan. Församlingen är basen i hela kyrkostrukturen. Det är församlingarna som skall vara representerade uppåt och inte enskilda medlemmar. Så har kyrkan tänkt tidigare, men inte nu.
Risken med ett renodlat personval (förutom att det är principiellt fel) på alla nivåer är att kyrkomötet skulle befolkas av kändisar. Jag tror inte vi skall sätta oss i den situationen.
Felet, Daniel Tisell, är att de har centerpartiet som huvud istället för Jesus. Centerpartiet är väl religiöst neutralt, eller hur?
Tack för svaret!
Uppriktigt sagt förstår jag inte alls vitsen med eller kanske snarare vikten av ett indirekt valsystem, den långa traditionen till trots. Val som val. Utveckla (eller hänvisa) gärna!
Du skriver i ett svar på kommentarstråden i inlägget du hänvisar till att beslutet att träda tillbaka måste vara partiernas eget. Sammanfattningsvis verkar du ju då också inne på det intryck jag själv inte kan komma ifrån, nämligen att problemet med sekulär partipolitisering inte är organisatoriskt, utan helt enkelt ett uttryck för en vilsen opinion. För naturligtvis träder riksdagspartierna tillbaka så snart de inte får några röster (liksom de mycket väl, som Gregorius Rex påpekar i sin kommentar, skulle kunna träda till som åtminstone föregivet teologiska grupperingar i ditt kyrkoorganisatoriska utkast)!
Men när bl a FK talar om den kyrkliga partipolitiseringen kan man lätt få intrycket att riksdagspartierna är något pådyvlat som vägrar ta reson och ge sig av, fast de – ”x-partister i Svenska kyrkan-grupperna inkluderade” – ju har många fler av kyrkans medlemmar bakom sig än de rent kyrkopolitiska grupperingarna! Det känns märkligt; återigen, de är ju där på kyrkomedlemmarnas uppdrag!
Samtidigt görs i allmänna ordalag jämförelser med föreningslivet med dess indirekta ombud och förtroendeposter efter engagemang, men inget sägs om hur föreningslivet i skarpt läge skulle tackla ett antal medlemmars vilja till radikal eller t o m stadgevidrig förändring på ett demokratiskt sätt, och framförallt inte hur Svenska kyrkan skulle göra detsamma. Det är gott och väl att du skissar på alternativa former för Svenska kyrkans organisation, men varför i allsin dar går inte FK längre och presenterar ett färdigt förslag om man nu tror så mycket på en organisatorisk förändring!? I ert insändarsvar i HN nyligen ondgjorde du och några andra er över att ni förknippats med förbudssträvan för vissa kandidatgrupperingar, samtidigt som ni – återigen – undviker att redovisa de praktiska konsekvenserna av er ovilja mot partipolitiseringen. I Kyrkans tidning några veckor tidigare uttalar sig dessutom Joakim Svensson så här:
”Och det ska inte vara val via samma grupper som till riksdagen. Jag skulle kunna tänka mig förbud för dem som har koppling till riksdagspartier att ställa upp i kyrkovalet.”
Ja, ni gör mig mycket förvirrad och frustrerad, trots eller just för att ni också framstår som det mest äktkyrkliga alternativet i valrörelsen. Nej, inga (demokratiska) organisatoriska förändringar i världen kan stå emot en förfelad inomkyrklig opinion; det är den sistnämnda som måste ledas (och bevaras) i en rätt och rimlig riktning!
Med vänlig hälsning