Dock måste vi leva med öppna ögon! Det finns många tolkningar av Guds vilja. Det finns många sätt att se på Bibeln. Och dessa måste samsas i Svenska kyrkan.

“man får inte se ett uttalande i sakfrågan som kärlekslöst eller mot den Helige Ande, eftersom det är Anden som överbevisar om synd hos den enskilde”

Detta är DIN uppfattning (som förvisso delas av många), men den blir i mina ögon ingalunda sanktionerad som absolut sanning bara för att du påstår dig ha de anförda storheterna i ryggen. Det menar ju jag att du inte har.

Jag anser att den bibelsyn och teologi du förefaller representera, liksom mycket av det vi ser som evangelikal och annan konservativ kristendom INTE är den helige Andes verk – snarare tvärtom. Alla kämpar vi med tron och tvivlet kring det vi verkligen icke kan veta. Att låtsas att man kan veta är en farlig villfarelse.

Och därmed kan vi lägga ner våra vapen, beklaga att den andre är ute på vilse stigar – men enas om att vi är oense. Med det sagt, Gunvor, vill jag önska dig Guds välsignelse på ditt fortsatta sökandes väg!

Det är naturligtvis helt rätt att även en kandidat ska kunna framföra synpunkter till biskopen om vilka åsikter du har om vem som ska få gifta sig i kyrkan. Och givetvis vara beredd att bli tillrättavisad tillbaka av den som faktiskt bestämmer om du ska få bli prästvigd eller ej.

Vad som egentligen föranledde mitt varnande finger var att vi idag ser vi dock en sorts inomkyrklig konservativ politisk korrekthet breda ut sig sedan länge. Det är trendigt att tycka att kyrkoledning och biskopar är ute och cyklar. Alltför många dras med i detta osunda flockbeteende utan att stanna upp, se vad som egentligen pågår och ifrågasätta flockens auktoriteter.

Det intressanta i äktenskapsdebatten är att man nu “värnar det kristna äktenskapet” och menar sig göra det med “den heliga Andes ledning” och bakom denna till synes ofarliga fasad gömmer sig den gamla vanliga homofientligheten och kan odlas fritt med mindre risk att bli upptäckt och oskadliggjord. Det är natuligtvis inte acceptabelt.

(Nu är ju “den Helige Andes ledning” är ju knappast ett framträdande fenomen hos den evangelikala kristenheten. Inte minst den felaktiga hanteringen av [surprise!] homosexualiteten är ju en indikation på att det är andra krafter som styr där.)

Min biskop har jag både förtroende för och respekterar, liksom jag känner den största tillförsikt över att få tillhöra Luleå Stift. Jag har förmånen att utöver bibeln, traditionen och den världsvida kyrkan även ha stöd av min biskop, så även för hans skull har jag all anledning att värna äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna. Men principiellt tycker jag att även en enkel teologistudent som har Guds vilja för ögonen och den Helige Andes ledning kan och bör tillrättavisa sin biskop om så behövs mellan fyra ögon, utan att för den sakens skull bli bortsorterad, om det sker i ödmjukhet och respekt för individ och ämbete. Ingen ledare mår väl av att vara omgiven av ja-sägare, speciellt inte den som vill följa Gud. Däremot håller jag med dig om att det inte gagnar vår kyrka att vi rackar ner på biskoparna i tid och otid i andra sammanhang, oavsett om det är befogat eller ej. Det kan inte vara lätt att vara i deras kläder med läroansvaret på sina axlar i en kyrka där politiker bestämmer läran! Låt oss istället be för dem om kraft och vishet!

När det gäller prästvigning är det mycket enkelt. Vet man från början att man inte kan infria sina vigningslöften, bör man avstå prästvigning – av vilket skäl det vara må. S a s genom yrkets vägnar har jag mycket god insyn i förfarandet kring prästkandidatur och jag har också åsikter om hur man ibland låter kandidater med homofientlig inställning inte bara slinka igenom det finmaskiga nätet i flera år, utan även nå så långt som prästvigning och tjänst. Nu talar jag inte om äktenskapssyn, utan homofientlighet, en negativ och nedvärderande syn på den homosexuella människan. Jag är tveksam till formella förbud. Den homofientlige – liksom naturligtvis andra olämpliga inställningar som främlingsfientliga, rasister m fl – bör i ett tidigt skede erbjudas terapeutisk hjälp och om detta inte hjälper avföras från kandidatur. Det är inte rättvist att låta någon leva på hoppet under en lång utbildning och sedan snuva vederbörande på konfekten (just konfekt är ett bra ordval, eftersom jag märkt att många ser prästvigning som någon sorts utmärkelse…). Genom att hjälpa dessa kandidater bort från en destruktiv människosyn, behöver man inte alls förvandla dem till liberalteologer. Till och med en exklusivt tvåkönad äktenskapssyn kan finnas kvar.

Däremot vill jag lyfta ett vänligt varnande finger. Det gynnar ingen prästkandidat att börja sin karriär med ett hjärta fullt av misstro mot sin biskop och sitt stift. Idag finns det en utbredd sådan och den odlas av hjärtans lust på bekostnad av det som i sommar varit så populärt att tala om i kyrkliga kretsar, enhet i Kristus.

Till sist: Tack för välkomnandet! I sak har jag ’ideologiskt’ mest gemensamt med Frimodig kyrka. Dessvärre kan jag inte tänka mig att lägga min röst på ett parti som har namn högt på listan som genom åren utmärkt sig bl a för att både offentligt och mellan skål och vägg, kraftfullt manifestera sin homofientlighet. Det vore i mitt tycke att svika Svenska kyrkans homosexuella.

Anledningen till att jag överhuvudtaget diskuterar frågan är att vi håller på att hamna i en situation där Sv K är tvärsäker på att Bibeln, traditionen och majoriteten i den världsvida kyrkan har fel. D v s inklusive sin egen tradition och många inom den egna kyrkan, inte bara i andra kyrkor. Jag hävdade att kyrkan likt en läkare som inte vill ställa diagnos, riskerar att utfärda falska intyg om att personen är frisk p g a att det är bekvämast, istället för att göra sitt jobb. Naturligtvis kan även en läkare som väljer att skriva ett friskhetsintyg utan att ta reda på om patienten är sjuk ha turen att patienten faktiskt är frisk, men det är lika omoraliskt iallafall!!

Vad Sv Kyrkan är på väg att göra är INTE att låta ev praktiserande av homosexualitet vara en sak mellan dem själva och Gud som du föreslår, då vore det knappast anledning nog att diskutera frågan här. Tvärtom kommer Sv k tvärsäkert ta ställning i frågan genom att jämställa homosexuella relationer med det kristna äktenskapet. Genom att kalla relationen äktenskap säger man nämligen inte bara att : Ta det själv med Gud. Man säger: Utövad homosexuell sexualitet (äktenskapet) är “instiftat av Gud till släktets fortbestånd” och därför sanktionerat av kyrkan. Visserligen blir “till släktets fortbestånd” så löjligt att det plockas ur vigselordningen i dylika fall, men det är likafullt vad ett äktenskap är! Genom att använda det ordet så menar man alltså tvärsäkert att Gud vill detta! Därav den positiva laddningen i ordet äktenskap.

Till saken hör att denna äktenskapssyn blir en del av Svenska kyrkans ordning i och med ev beslut, så något utrymme blir det knappast att leva sida vid sida, åtminstone inte om man menar möjlighet till att utöva prästämbetet. Även om man får rätt att inte viga homosexuella så måste man vid prästvigningen lova att följa såväl Gud som Svenska kyrkans ordning. Anser man att det blir omöjligt att göra bådadera genom ett sådant beslut går det alltså inte att lova det om man är hederlig. Jag känner flera präststudenter som hoppat av studierna p g a detta. Till saken hör att det oavsett själva sakfrågan leder till en utsortering av teologer med en mindre liberal bibelsyn vid antagningen eftersom det ses som intolerant att bekänna klassisk kristendom. Redan på första PKV omgången fick vi veta att Sv k är inte tolerant mot intolerans (d v s t ex att ha synen att äktenskapet är till för enbart heterosexuella). Det gäller alltså alla nyanställda. Att få något arbete i Sv k alls med denna syn är alltså som för en kamel att komma igenom ett nålsöga. (Men ingenting är omöjligt för Gud, bör tilläggas)

Sammanfattningsvis Gregorius Rex: Om du vill att de homosexuella ska få avgöra vad som är rätt i enskildhet med Gud och om du menar att kyrkan inte ska spekulera i vad som är synd utan att båda uppfattningarna ska kunna leva sida vid sida, då finns det alltså bara en sak att göra, nämligen att även fortsättningsvis låta det kristna äktenskapet ingås av en man och en kvinna. Välkommen till Frimodig kyrka!

Dessa två hållningar bör kunna elva sida vid sida, och det är då oacceptabelt och inte särskilt praktiskt att de båda sidorna ska läxa upp varandra ständigt.

Ett svar som den homosexuelle kan ge på denna vänliga tillrättavisning: “Tack, men homosexualitet är inte en synd, var vänlig och respektera detta och besvära mig inte igen.” Detta ska då respekteras och tillrättavisandet upphöra. Annars får man givetvis vänta sig repressalier som överallt annars i mänskilg gemenskap.

Intressant nog tar Gunvor Vennberg upp missionsbefallningen och skriver: “en kyrka som ‘låter människor vara ifred’ svik[er] sitt uppdrag”. Men en kyrka som framhärdar i att genom opedagogiskt skuldbeläggande förskjuta människor och bygga murar mellan människro och Gud, gör ju det som Jesus anklagar farieséerna för att göra: “De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att flytta dem.” (Matt 23:4)

Man tjänar då inte Gud och följer inte hans befallning, utan gör det rakt motsatta. Vad är det om inte att svika sitt uppdrag?

Vidare känner vi ju till att det finns så många andra mekanismer i rörelse här: Andlig fåfänga, maktlystnad, kontrollbehov över sin medmänniska. Inte minst hur många kristna “mognar långsamt” och inte klarar av att skilja omsorgen om andra från tillfredsställandet av de egna behoven av att tillrättavisa, är det bättre att hela kyrkans pastorala linje i den här frågan blir att avstå från att påpeka “synden” homosexualitet och som medkristen ödmjukt överlämna ärendet åt Gud, och låta bli att ägna sig åt spekulationer över medmänniskornas synder.

Ofta väljer Svenska kyrkan och dess företrädare att istället för att förlåta synden, tillåta den. Istället för att vara den (obekväme) kirurg som riskerar att bli betraktad som en mördare för att rädda patientens liv, skriver man ett falskt intyg som försäkrar att patienten är fullt frisk. Jesus sa “Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka”. Följaktligen kommer en kyrka som “låter människor vara ifred” svika sitt uppdrag: “Gå ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er.”

Men Gregorius Rex har rätt i att det är viktigt att främja djupa personliga relationer så att det inte går att avfärda den som tillrättavisar lika lätt eftersom det finns “kärleksöverskott” i relationen. Det är dock oansvarigt av kyrkans ledare att låta hela ansvaret för denna viktiga uppgift ligga på enskilda utan att stötta ens med god undervisning om synden. Dessutom tenderar människor i större utsträckning än som var möjligt förr med bristande kommunikationer att välja sina vänner utifrån “lika barn leka bäst”, vilket gör att man helt kan undvika att bli tillrättavisad. I kyrkan möter man fortfarande människor som man aldrig skulle valt att umgås med annars och mycket mer borde därför göras för att stärka gemenskapen där. Här gör kyrkans splittring i olika samfund och när det gäller läran inom t ex Sv K skada eftersom det då är lätt att både avfärda tillrättavisning med hänvisning till att det finns andra som tycker det är OK och välja ett kristet sammanhang där ens vanesynder inte sticker ut. Inte för inte bad Jesus att vi skulle bli ett för att världen skulle kunna tro.

Om man istället för det välkomnande man rimligen förväntar sig, får oombedda tillrättavisningar, är man inte välkomnad. Sådana tillrättavisningar hänför man snarare som homosexuella till kategorin “hat och förakt”.

För ordningens skull: Jag talar nu inte om homosexuella som vuxit upp i kyrkans miljö och lärt sig det kyrkliga språket, utan om människor som kommer nya till församlingen. Nyfikna, eller andligt törstande människor som vill se vad detta med Kyrkan och tron på Kristus, egentligen handlar om.

Den Helige Andes bojkott av Frimodig kyrkas sympatisörer, är naturligtvis helt främmande för mig. Men att dessa sympatisörer skulle vara särskilt välsignade med dessa gåvor, tror jag inte hellar på. De är naturligtvis underställda samma villkor som alla andra. Och bör därför ha samma goda möjligheter att få bli upplysta om sina brister och ändra sitt beteende.

Och där kommer vi in på detta med tillrättavisning. Som du märker håller jag med om att tillrättavisning av kristna syskon som vandrar vilse är i sin ordning. Det är ju vad jag gör just nu.

Jag har oräknelig exempel på hur kristna slarvar med dessa tillrättavisningar just mot homosexuella. Hur man helt utan inkännande trampar in i känsliga processer som pågår inom vederbörande. Här finns ju också en övertro på att man kan INFORMERA bort problem, dvs om man talar om vad som står i Bibeln, så hjälper man till. Detta är naturligtvis inte fallet. Det krävs kompetens och kunskap i de här frågorna, men sådant saknas – och då blir det klavertramp! Och utifrån ett gudsrikesperspektiv är det oerhört pinsamt.

Vidare handlar det ju om sunt förnuft. Har jag sett en ytlig bekant i församlingen som snattat på Konsum, kanske jag jagar vederbörande på flykten och jag tillrättavisar henne aldrig så varsamt.