Som vanligt glöms de “frivilliga” bort
I veckans nummer av Kyrkans tidning kunde man läsa att det går två förtroendevalda på varje anställd i Svenska kyrkan. I Sveriges kommuner går det 20 anställda på en förtroendevald.
Den relevanta jämförelsen för mig är inte enbart mellan anställda och förtroendevalda utan mellan anställda, ideellt arbetande och förtroendevalda. I Svenska kyrkan glömmer vi så lätt bort alla de som lägger ned en stor del av sin fritid på kyrkligt arbete. Kyrkoordningen har hundratals paragrafer om de anställda och de förtroendevalda men inte en enda om de ideellt arbetande eller ”de frivilliga” som vi ofta kallar dem. Det måste finnas betydligt fler frivilliga i själva församlingsverksamheten än förtroendevalda. I alla levande församlingar inom Svenska kyrkan är söndagsskolelärare, alfaledare, barngruppsledare, frivilliga inom diakonin m fl en förutsättning för att arbetet skall fungera. De förtroendevalda arvoderas oftast medan de ”frivilliga” gör det gratis. Det senare visar att vi värdera olika funktioner och gåvor i församlingen olika, vilket är högst olyckligt och obibliskt.
I en kyrka med krympande resurser måste antalet arvoderade förtroendevalda minska medan de ideellt arbetande i församlingsverksamheten måste bli fler.
Per Westberg utvecklingschef i Församlingsförbundet jämför med idrottsrörelsen, men det blir så fel i hans jämförelse: Det framförs ofta att det är fel att många är förtroendevalda i kyrkan, men jag ser det som en naturlig del i engagemanget. Ingen skulle kritisera idrottsrörelsen för att det är många som ställer upp ideellt som ledare, säger han. De förtroendevalda i Svenska kyrkan gör det oftast inte ideellt, de är arvoderade. Tänk om vi som är förtroendevalda inom Svenska kyrkan kunde lära av idrottsrörelsen och ställa upp ideellt. Framtiden kommer att bli tvingande.
Filed under: Frimodig Kyrka, Kyrkovalet 2009, Uncategorized

När jag beskriver idealiteten i Svenska kyrkan är jag mycket noggrann med att klargöra att gränsen betalning/arvode/lön är knivskarp. Jag menar att den som är förtroendevald inte kan hänföras till kretsen ideella medarbetare. Inte ens om man inte uppbär arvode. Detta grundar jag på att de förtroendevalda, åtminstonne när de sitter i kyrkoråd eller kyrkonämnd har alldeles speciella ansvarsuppgifter som innebär särskilda skyldigheter och lojalitet.
Min jämförelse med idrottsrörelsen handlar om att idrottsrörelsen inte sällan har anställda som i sin tur har förtroendevalda som styrelse och därmed som arbetsgivare. Tyvärr är det nog en skröna som säger att idrottsledare inte uppbär arvoden. I verkligheten finns en rik flora av ersättningar till domare, tränare och ledare.
Uppbär man arvode arbetar man inte ideellt – visst är det så. Poängen är väl att vi i kyrkan borde sträva efter ett engegemang som inte bygger på arvoden utan på frivilligt, ideellt engagemang. Sådant finns i många andra rörelser, t.ex. idrotten, även om där också finns både avlönade och arvoderade arbetare.
En levande församling använder de gåvor som finns i form av människor med olika intresse och begåvning, men vi måste sluta tänka oss att det innbär arvode och ersättning. Istället borde vi sträva efter att alla i församlingen ska hitta sin uppgift.