Nomineringsgrupperna svarar om samlevnad inför kyrkovalet
Alla nomineringsgrupperna har fått svara på frågor om samkönad samlevnad på Lets talk about loves blogg inför kyrkovalet.
Det är inte alltid så enkelt att svara ja eller nej på alla frågor, därför måste vissa tillägg få göras på en del frågor. Tillvaron är inte alltid så enkel, att allt är ja eller nej. Men man måste förundras över varför en av grupperna behöver så väldigt många ord för att få fram sin ståndpunkt. Men trots många ord kvarstår frågan, vad kommer POSK:s kandidater att verka för när de blivit valda? Väljarna har rätt att få veta vad de olika grupperna står för i den mest brännande av alla frågor. Svenska kyrkan är på väg att ändra lära i en så viktig fråga som äktenskapet. Väljarna måste få tydliga besked.
Den finske biskopskandidaten Henrik Perret berör dessa frågor på ett bra sätt när han kommenterar utnämningen av Eva Brunne som biskop i Stockholm.
Henrik Perret skriver: Det är kanske inte politiskt korrekt att nämna detta. Ändå nämner t.ex. MTV:s nyhetssida det, och uppenbart också därför att man förstår att det inte låter sig förenas med vad som traditionellt betecknas som kristen trosuppfattning. Jag tror nog att “vanliga människor” någonstans i sitt innersta inser att detta inte kan vara ett rätt kristet spår, oberoende vilka rättigheter lagstiftningen ger.
Filed under: .kr Kristdemokrater i Sv Kyrkan, Centern, Fisk (Folkpartister i Kyrkan), Frimodig Kyrka, Kyrkovalet 2009, Moderaterna, POSK, Socialdemokraterna, Äktenskapet, ÖKA
“den mest brännande av alla frågor”
Frågan blir inte mer brännande än man gör den. Och det är ansvarslöst att ge äktenskapsfrågan så stora proportioner som den har fått.
Det är ovärdigt att låta denna – och nära besläktade frågor – få vara symbolfrågor som avgör den bekännelsetrogne från den otrogne. Det borde handla om Kristus, Kyrkan, Sakramenten, Frälsningen. Men äktenskepet…? Nej, det är inte en brännande fråga, oavsett hur stor uppmärksamhet den får idag.
För övrigt är jag överens med Frimodig kyrka om att vigselrätten bör överges – även om jag misstänker att det är av alldeles andra skäl.
Bästa Jan-Anders
Jag måste hålla med Gregorius Rex – detta är inte den avgörande bekännelsefrågan i kyrkan. Jag är övertygad om att det kommer än större frågor i framtiden som har större bäring just på bekännelsen.
När det gäller frågorna från projektet Letstalkoboutlove så var POSK tydliga med att det inte gick att svara ja eller nej på frågorna. POSK skickade in det svar vi kunde stå för. Att sedan administratören på bloggen valde att publicera hela svaret får stå för honom. Vi har också valt att publicera våra svar på vår egen webb, eftersom vi inte visste hur våra svar skulle hanteras.
POSK har i sitt handlingsprogram sagt att:
______
Inom Svenska kyrkan, och även inom POSK, finns olika uppfattningar om kyrklig vigsel. POSK menar att Svenska kyrkan med sin lutherska äktenskapssyn kan rymma olika uppfattningar i vigselfrågan utan att dessa blir kyrkoskiljande.
_______
Vad det är för mer klargörande du behöver vet jag inte. Det finns POSKare som vill släppa vigselrätten – men tycker det är OK med homosexuella äktenskap. Det finns POSKare som tycker vi skall behålla vigselrätten och givetvis ha homosexuella äktenskap. Och det finns POSKare som tycker att homosexuella äktenskap är fel.
Och vi säger att den lutherska äktenskapssynen kan tillåta alla dessa åsikter.
Jag tycker att POSK är oerhört tydliga i sina besked.
Svenska kyrkans nya äktenskapssyn (inte antagen än!!) är en av många frågor, som man kan sätta in i ett större sammanhang, där man ser att Svenska kyrkan är på glid ifrån den bibliska uppenbarelsen. Vi måste dock beakta att ifall kyrkomötet godkänner samkönade äktenskap ändras Svenska kyrkans lära. Är det inte anmärkningsvärt att kyrkans lära ändras? Det kan man knappast ta med en klackspark.
För mig är det obegripligt att POSK kan ta så lätt på saken. Bibeln och Jesus själv är kristallklar. Äktenskapet är enbart för man och kvinna, Jesus hänvisar själv till skapelseordningen. Könspolariteten är grundläggande för äktenskapet. Man kan inte göra om äktenskapet och mena att det inte spelar någon roll utifrån en luthersk äktenskapsuppfattning. För Luther var bibelordet helt normerande. I en luthersk lärotradition har det alltid varit självklart att äktenskapet är mellan man och kvinna. Denna lära finns formulerad i en kort utveckling av Lilla katekesen, det första
huvudstycket, fråga 56, där det heter: ”Äktenskapet är instiftat av Gud, som vid människans skapelse förordnade, att en man och en kvinna skulle som äkta makar leva tillsammans…”.
Däremot kan en luthersk äktenskapsuppfattning rymma exempelvis olika syner på om kyrkan skall behålla vigselrätten eller inte. Men en luthersk äktenskapssyn kan aldrig innebära att man utökar äktenskapet till att också gälla människor av samma kön.
Splittring är för mig mycket allvarligt. Svenska kyrkan förfogar inte själv över kyrkans lära om äktenskapet. Denna lära har vi tillsammans med kristna i alla tider, över hela världen i alla kyrkor. Svenska kyrkan splittrar Kristi kropp ytterligare, i en fråga vi varit ense om. Svenska kyrkan framstår alltmer i en tvivelaktig dager i förhållande till andra kyrkor. Vi riskerar att isoleras ekumeniskt.
Alla åsikter verkar rymmas i POSK. Men hur i all sin dar får väljarna exempelvis veta ifall POSKs representant i kyrkostyrelsens arbetsutskott kommer att arbeta för eller mot att Svenska kyrkan skall införa en ny lära angående äktenskapet?
I Sverige är äktenskapet könsneutralt.
I kyrkan är äktenskapet är en så ytterligt perifer fråga att det vore större vinning för kyrkan att öppna äktenskapet för samkönade par.
Men då denna insikt är långt ifrån vunnen i alla kyrkliga lager och det bästa för den enskilda människan (dvs den homosexuella människan) är att bli besparad den oanständiga behandling det innebär att nekas vigsel, är det bästa för kyrkan att avstå vigselrätten.
Det är viktigare att vara varsam med människan, inte att smörja prästerliga läroegon.
Hej på er
Visst har du på ett sätt helt rätt, Gregorius, i att äktenskapsfrågan i sig själv är helt perifer. Naturligtvis är de saker du räknar upp på ett fundamentalt sätt mer grundläggande. Däremot betraktar jag frågan om välsignelse av partnerskap och äktenskap litet grand som symptom och följder av viktigare förändringar i synsätt. De visar på något annat som hänt.
Lite kortfattat tänker jag att dessa viktigare frågor skulle kunna beskrivas som synen på Bibeln som ofelbar och auktoritativ norm, men framförallt som synen på den universella kyrkans vittnesbörds auktoritet för tolkningen av Bibeln. Jan-Anders är inne lite på samma linje. Förändringen tänker jag består i att den gemensamma tolkningstraditionen, som baseras på Andens ledning i hela Kristi kropp av heliga, gradvis tonats ned till förmån för den egna individens personliga omdöme.
Allt gott
Visst, frågan är på tapeten. Och är naturligtvis ett exempel på förändring.
Det är dock beteckanden och avslöjande att hanteringen av denna fråga samtigt väcker reaktioner som röjer en stor pastoral inkompetens i prästleden. Utan vidare låter man människor komma i kläm, utan att ta ansvar för det.
Det är inte positivt för trovärdigheten hos den “konservativa” delen Svenska kyrkan.
Gregorius:
Ytterligt perifer i kyrkan ja, men i den enskilda människans liv oerhört centralt. Ytterst handlar det om frälsningen och att ha del i Guds rike.
Ja, omtanken om människan är väldigt viktigt. Därför tänker jag att “kyrkans vinning” är helt fel utgångspunkt för att argumentera för enkönad vigsel. Att en kyrka får åtnjuta hög grad av acceptens, popularitet och uppskattning från det omgivande samhället är förstås inget ont i sig, men det är oerhört oväsentligt ställt mot kyrkans uppdrag: att förkunna evangelium till räddning och upprättelse för människor. Att välsigna homosexuella relationer är ett svek, inte mot konservativa kristna eller kyrkan, utan mot våra medmänniskor, “dessa mina minsta”.
Valet står förstås inte mellan stolta “läroegon” och de omsorgsfulla. Det känns tråkigt att få höra detta. Nog vet vi väl att våra intentioner är goda och handlar om omsorg, oavsett sida? Ska vi inte kunna undvika att tilldela varandra ondskefulla egenskaper vi inte har? Det blir ett svårare och mindre polariserat samtal som fordrar mycket av dem som för det, men är det ändå inte värt det? Nog ska väl kristna syskon kunna klara det?
Simon,
Jag ska göra klart att jag anser att kyrkan bör avstå från vigselrätten. Kyrkan kan ha vilka ordningar för sin version av äktenskap som helst. Men juridiskt bör hon inte ha denna rätt.
“Att välsigna homosexuella relationer är ett svek, [...] mot våra medmänniskor, ‘dessa mina minsta’.”
På denna punkt har vi diametralt motsatt åsikter. Jag anser att fördömandet av homosexualitet – och därigenom per automatik den homosexuella människan – bygger på dels feltolkningar (ibland under beskydd av det som förment kallas den helig Andes ledning) och dels en mytbildning som är en direkt nödvändighet för att få det hela att gå ihop.
Därmed vill jag var mycket tydlig: Jag anser att det ovan nämnda fördömandet är ren villolära. Sveket mot den homosexuella människan i samhälle och kyrka är en konsekvens i denna villolära. Den blir riktigt allvarlig när man påstår att det handlar omd en egna frälsningen, men det där är en sak som kräver extra samtalsutrymme och det finns inte här.
(Jag har hört alla argumenten, så låt oss bara konstatera att vi har olika uppfattningar. De behöver inte dras igen. Och i Svenska kyrkan är vi vana att respektera även den som står för en villlära, vilket även jag gör.)
“Valet står förstås inte mellan stolta “läroegon” och de omsorgsfulla.”
Jo visst gör det det. Men tillhör man inte den förstnämnda kategorin, finns ingen anledning att ta åt sig. Det finns fler motiv än omsorg från de som vill utestänga homosexuella från den kristna gemenskapen, och dessa motiv måste genomskådas och ställas ut i ljuset. Då duger det inte att vara naiv.
Visst ska kristna syskon kunna samtala på ett nyanserat vis. Men när “stolta läroegon” nu är ett faktum, tänker jag inte tassa på tå för känsliga systrar och bröder.
Gregorius:
Då förmodar jag att vi kan enas kring att det finns mindre goda motiv, på båda sidor? Jag vet väl vilka fallgroparna är för den som ivrigt strävar efter renhet i läran, fariséism och högmod t.ex. Hur är det på din sida?
Naiva behöver vi förstås inte vara, men naivitet är inte samma sak som att vilja tro gott om varandra och att anstränga sig för att förstå varandra.
Detta är som du skriver inte platsen för att börja slänga käft med argumentation vi redan känner väl. Återigen tänker jag att skiljelinjen knappast går vid frågan om välsignelse av homosexuella förhållanden, utan vid synen på vem man tilldelar störst auktoritet när det kommer till tolkning och tillämpning av skriften.
Allt gott
Det finns säkert mindre goda uppsåt även på den sida som försvarar den homosexuella människan rättighet till ett liv i fred. År av förföljelse kan åstadkomma sådant.
“Leva och låta leva” är dock den goda prinicip de flesta vill följa. Dvs acceptera och bli accepterad.
Och återigen bör man komma ihåg – då samtalet kräver robusta tag och sträng ton – det finns ingen anledning att ta vid sig om man inte tillhör de anklagades skara. Det är gott att identifiera fallgroparna. Det borde många fler än du göra.
Allt gott!